7 feb. 2015

Sociala medier och uppmärksamhetssamhället...

Så tröttnade jag på mig själv, på mina bilder, mina ord, mitt liv. Mitt sökande efter bekräftelse och likes. Sårbarheten i sociala medie-världen. Att producera innehåll som i många fall inte ger nån respons. Eller iallafall inte några svar, kommentarer. Likes! Bloggstatistiken dubblades denna veckan, jag ryggar tillbaka och tystnar som vanligt. Undrar över de tysta följarna: berätta om dig själv, vem är du som läser?

Jag är glad att jag inte försöker livnära mig på det här. Att jag inte försöker sälja min vardag, mitt yrke via bloggen, instagram. Varje dag. Jag är nog för känslig, tänker och analyserar för mycket. Det påverkar min sömn. Precis som när jag drev eget. Så äter oron upp mig innifån. Även om jag samtidigt alltid tyckt om att synas, skriva och skapa kreativa saker. Balansgången.

I podden Källan pratar Sandra med svenska instagramfenomenet, wisslaren, som nu lever på att resa runt i världen och fotografera. Blir sådär sunt avundsjuk igen. Fascineras över den globala enorma värld som finns i min telefon. Där människor från andra sidan världen like:ar exotiska bilder på röda stugor, natur och snö. Många svenskar (inkl. mig som varken är nån natur eller vintermänniska) ser knappt vår vackra natur förrän någon annan delar sin syn, sin bild av världen.

Lyssnade på Podden Lära från Lärda avsnitt om "uppmärksamhetssamhället", och lånade även boken av forskaren Nanna Gillberg. Hon frågar sig när det blev viktigare att dokumentera och distribuera det vi är med om än att uppleva det medan det pågår. Intressanta frågeställningar om samtidsfenomenet och interaktionen mellan individ, medier, populärkultur och samhälle. Hur normer, värderingar och beteendemönster har förändrats pga sociala medier.

Jag förlorade några följare i veckan och grubblade alldeles för länge över varför. Följare är egoistiska och vill självklart få innehåll som intresserar, inspirerar eller roar dem. Jag läser om att ge bort sin erfarenhet, kunskap. Din historia. Jag hamnar på en amerikansk blogg som skriver om "klick"-budskap a la "hur jag fick 20 000 följare på pinterest". Lite som kvällspressens "...se vad han/hon gjorde då!".

Minns min far berätta hur han tyckte min mor var lik Brigitte Bardot medan hon själv försökte likna Audrey Hephurn. Hur jag själv hamnade i preppy/pijo-facket men ville ju vara cool avantgardedesigner. Jag grämer mig fortfarande över att jag inte flög till London för en intervju på COS. Men jag ville inte flytta från Barcelona till London. Jag ville hem, till Sverige. Trygga landet lagom. Jag kanske inte ville leva min målbilds liv?

Jag undrar över fenomenet "kändisar" och hur man efter man blivit "känd" kan göra nästan vad man vill, t.o.m starta eget klädmärke, skriva en roman eller ha ett eget tv-program. Realitystjärnorna som provocerar, har sex på tv, visar för mycket och skapar skandaler för att fylla löpsedlar. Låtsaskulturen, verklighetsflykten, kraven på perfekt yta och social status via skapade fiktiva tillfällen. Den nya realityshowen via bloggar, instagram och Facebook.

Jag följer medvetet inte kändisar på sociala medier. Jag går nyfiket in och kollar men vill inte att de dyker upp i mitt flöde dagligen. Jag funderar över vad man lämnar åt fantasin så andra kan fylla i luckorna själva. Om jag inte själv berättar om min tråkiga vardag med VAB, dagliga disskutioner, jobb, städning, tvätt och för lite sömn så finns den liksom inte för andra. Att bara visa upp guldkanten, succéerna, semestern, glädjeämnena...

Jag tror att vi är påväg mot en trendskifte, när många vill ha mer autenticitet, genuinitet, öppenhet och få en inblick i verkligheten bakom kulisserna. Jag menar inte a la "hormoner & hemorojder" utan att fler tröttnar på att jaga snygga bildminnen i syftet att snabbt skicka vidare dem via sociala medier. Vi vill ha mer.

Väntan, längtan, mystik och tystnad. Förväntan.



Veckans fråga: Hur tänker ni med att dela med er av vardagsliv vs vardagslyx i sociala medier?

13 kommentarer:

Sofia sa...

Jag delar med mig av och följer nästan uteslutande inredning (lite mode och träningsinspiration också) på instagram. Jag har inget intresse av att se någons diskberg eller klädhögen bredvid sängen. Klart att jag vet att det finns där, men jag vill bli inspirerad och det inspirerar mig inte det minsta. Fina bilder ska det vara! Föredrar kvalitet framför kvantitet.

Bella sa...

Insåg när jag läste din kommentar att jag själv har instagram som vardagsliv, där jag lägger upp bilder jag tar på mitt barn, jobb, vänner, mat etc - sen har jag ju bara ett privat konto.

På pinterest däremot samlar jag bara inspiration, där är kvalitet superhög och jag postar inga egna foton. Den är mer professionell.

På FB delar jag nästan bara länkar, till artiklar etc.

Följer du inga vänner/släktingar på insta som visar bilder på sina barn?

Spännande hur man bygger upp en egen värld omkring sig, utav ens egna intressen och vart man befinner sig i livet. En bubbla av bara det man själv tycker om?

Tuvilda sa...

Jag använder mig inte av några sociala medier mer än att jag läser ganska många bloggar.. Det kan man ju också fundera över: att konsumera någon annans liv, någon man inte ens känner. Men det känns ju som om man känner dem lite ändå. För man läser så mkt av/om dem. Förstår du hur jag menar?

Bella sa...

Oj, spännande att du inte har FB eller instagram? Nån anledning?

Jag tycker absolut att man känner att man känner bloggarna man läser, speciellt de man följt länge. Jag har ett gäng bloggvänner som följts åt i typ 5 - 7 år: de vet nog mer om mig än min familj, släkt och en del IRLvänner.

Jag undrar om du känner att du kommer för nära en del? Lite så jag känner på instagram, de blir lite för mycket om de "kändisar/stora bloggare" postar flera bilder om dagen därför följer inte jag utan tittar nån gång per vecka. Jag är iof. väldigt aktivt på insta, postar 1 bild/ dag om man jämför med 1 inlägg/vecka på bloggen. Jag blir mer och mer nyfiken på dig! Berätta gärna lite mer: hur länge har du varit tillsammans med en spanjor? Har/hur länge har du bott i Spanien? *Nyfiken i en strut*

Peppe sa...

Jag tycker att det också (obs också, håller med i det du skriver) finns nåt slags gemenskap på sociala medier. Lätt att hitta sammanhang.

Tuvilda sa...

Vad kul att du blir nyfiken på mig! Vad glad jag blir! (uppmärksamhet, wohoo! haha)

Jag har bott i Spanien två gånger, ett år ungefär varje gång. Läsåret 05/06 i Salamanca. Läsåret 09/10 i Almonte, Andalusien (by i Huelva).

Min sambo är från Almonte. Jag hade praktik där på en skola under ett läsår. Vi har varit tillsammans sedan hösten 2009. Han har bott i Sverige på allvar sedan hösten 2012.

Min taktik har ALLTID varit att lära känna "lokalbefolkningen"/andra spanjorer för att lära mig mer spanska och för att lära mig om kulturen/folket/landet.

Jag skriver gärna nåt mail till dig nån gång med mer tankar som jag inte vill publicera så här öppet.. Har du nån mailadress du kan ge ut?

Anonym sa...

Det här är en jätteintressant diskussion, inte minst för mig som bloggar på heltid. Jag undrar - varför? Mår man som läsare verkligen bättre av att veta att jag också brottas med ungefär samma saker dvs sömnbrist, barn som vägrar klä på sig om morgnarna, svettiga förskolelämningar, en make med ett "lika viktigt jobb" som mig = livspussel, dagishämtningar med andan i halsen osv osv Men att jag trots det ändå driver ett företag som går med hundratusentals kronor i vinst, varje år. Känns det inte bara värre att få det serverat och uppryckt i ansiktet i blogginlägg efter blogginlägg - när man själv kanske precis pustat ut efter en tuff läggning och äntligen får lite egentid vid datorn för att läsa bloggar och koppla av. Jag undrar om det inte skulle vara mer provocerande än befriande? Eller är det peppande? Berätta! Utveckla. Förklara. Snälla. Jag vill förstå.

Bella sa...

Oj, vilken svår fråga - jag tror det handlar om igenkännande, att identifiera sig med personen bakom. Att det finns en människa bakom. Sen tror jag absolut inte det behöver vara varje vecka, inte ens varje månad men nån gång ibland låta några leksaker ligga framme på en bild eller berätta om hur saker gick fel, misslyckades innan de blev rätt.

Jag lyssnade på Sofi Fahrman ( maratonpodden/efter 10 etc) där hon fick frågan om ytan på hennes blogg, att bloggen är hennes jobb (inte en dagbok) men hon förklarade att hon är öppnare i intervjuer och i böckerna hon skriver. Jag tyckte om att höra henne berätta om stressen, utmaningssyndrom - som ofta drabbar högpresterande tjejer med orealistiska förväntningar på sig själva.

Sen skulle jag var intresserad att läsa om hur det är att driva en stor blogg, hur en dag kan se ut, hur det funkar med allt från en fotografering till föredrag. Mig inspirerar det massor att höra att fler tampas med "tvivel, misslyckanden och rädslor" men vågar gå utanför sin comfort zone, vågar låta bli att följa strömmen, trenden - vågar sticka ut!

Sist så kan det lätt bli lite elitisitiskt, lyx utan att det kanske är meningen - att man får känslan att de lever i en annan värld, nivå än jag och då når man nog inte fram till den stora massan.

Nu vet man väl inte varför alla olika personer följer en, och en del kanske bara vill ha yta, kvalitet och inspiration men jag inspireras inte utav perfekta vita hem som ser ut som en katalog eller en fastighetsannons för flera miljoner kronor, där alla "rätta" prylar finns som finns till salu just nu. Jag vill ha personlighet, en historia!
Jag tycker inte heller om bloggarna som blir för mycket sälj, sälj... och det är kanske det jag vill ha mer av, saker jag inte kan köpa mig, som du inte ska sälja till mig - din erfarenhet, kunskap, öppenhet och en liten inblick i verkligheten bakom. Jag menar absolut inte disk, tvätt, bråk etc utan en öppnare, ärligare dialog om skapandeprocessen, hur det är att driva eget - jag har tyckt om podden som Sandra (källan) gör, skulle vilja lyssna på massa kända bloggare berätta om sitt liv.

Jag tror att det handlar om att hitta rätt forum för rätt information. Jag kanske saknar en podd? En bok? Mer intervjuer eller föreläsning? Allt det där man får höra när man får träffa personen i verkligheten, lyssnar...

Anonym sa...

Det här är verkligen givande input. Tack! Till mitt och många bloggares försvar ska sägas att det är en oerhört svår balansgång mellan att vara personlig och privat och att det finns läsare som reagerar starkt om man lutar för mycket åt endera det slutna eller det öppna hållet. Många gånger handlar det nog inte om vad vi själva vill, utan vad vi vågar sträcka oss till utan att stöta oss för mycket med målgruppen. Vissa vill ju ha mer insyn, andra ingen alls och själv kan jag väl erkänna att behovet/viljan/drivkraften att berätta om mig själv varierar från dag till annan beroende på vad man har för sig just nu. Inte minst eftersom uppdragsgivarna ju också läser och följer med (för dem vill man ju framstå som seriös). Angående skapandeprocessen är det också lättare att se den klarsynt i efterhand, och mycket av det man pysslar med är ju hemligt fram till släppp, så där blir det svårt att realtidsblogga. Superklurigt, men icke desto mindre viktigt. Och på tal om likritningen och upplevelsen av "sälj". Ge mig några önskerubriker på temat icke-sälj som skulle kunna vara återkommande! Det vore kul.

Bella sa...

Nu blev det klurig;) Låt mig tänka lite och återkomma...
Men direkt skulle jag säga mer DIY/pyssel/kreativa påhitt, fotografi/styling-"skola" (hur gör man?), en dag på jobbet i några bilder (eller en filmsnutt?) och sen skulle jag älska intervjuer med kreativa människor.

Jag tycker the way we play - small talk gör väldigt fina "hemma hos"-reportage där texten är väldigt fint skriven, lyfter verkligen bilderna och bilden av de som bor där.

Bella sa...

"I mitt arkiv" antingen visa gamla bilder/minnen eller visa processen fram till slutprodukten eller kanske ta upp en gammal DIY (kanske med en ny twist!) ur bloggen.
"Ordning & reda" - tips på förvaring!? Hur man får någonting se bättre ut... Eller "Förenkla vardagen"?
"Förändra ett rum med enkla tips" - någonting alla kan göra typ stilleben, blommor, kuddar, färg, ljussättning?
"Pepp, tips, råd, länkar och inspiration"

Ja, det är lätt att säga men svårare att hitta på;) hoppas det ger dig några ideer

Tuvilda sa...

Jag har ett önskeinlägg till dig Bella: Kan du inte skriva om hur och vad du tränar hemma för att bli lite starkare? Du måste inte skriva hur många gånger du gör övningarna men det vore kul med lite tips på övningar... Hoppas du vill dela med dig lite av detta! Tack på förhand!

Bella sa...

Oj, känner inte att jag kanske är rätt person att ge tips så det blir nog inget inlägg men jag tittar mycket nu på yoga på youtube speciellt yoga med adrienne - sen har jag letat hemma övningar på pinterest. En väldigt 80-tal lika enkla Friskis o Svettis typ med mycket stretch. Jag tror inte det handlar om övningarna i sig utan att bara börja, varje dag. 15 min försöker jag.

Jag försöker även gå till o från jobbet varje dag (totalt 40 min) och alltid ta 4 trapporna upp till jobbet.

Hitta några få övningar som passar dig - jag har ju stelopererat min rygg så jag fokuserar på axlar, nacke och enkla dra in magen övningar.
Lycka till