7 mars 2015

Utlandssvenska, kulturkrockar och identitet...

Ibland när jag känner att jag inte passar in den svenska fyrkantiga mallen så är det så skönt att få prata av sig med ett gäng tjejer som jag lärt känna via den här bloggen och via min lekträffgrupp för tvåspråkiga barn. Att få ventilera åsikter som kanske kan provocera. Känslor som man kanske bara förstår om man bott utomlands. Bor utomlands. Flyttat tillbaka hem, till Sverige.

Vi pratar om de olika faserna man går igenom, förälskelsefasen, kulturkrocksfasen, känna sig hemma fasen (irritera sig på sitt eget hemland, släkt, vänner), sakna hemlandetfasen = irritera sig på landet man bor i fasen. Men så ställs allt på sin spets när man får barn. Ens egen barndom återspelas, man vill skänka sitt barn sina bästa minnen.

Gemensamt för alla spanska/sydamerikanska tjejer jag möter är känslan att de tappat bort en del av sin egen identitet påvägen. Mitt land, min kultur, mina traditioner, mitt språk, mitt liv. Vi pratar om att bo i Sverige. Om svenska strikta tysta svärmödrar som bjuder på godis, kakor, glass och pannkakor med sylt, till lunch? Som inte pratar rakt ut utan tar bakvägen via sin son. Om den svenska jämställde mannen som drömmer om torp/stuga, båtliv, villa med renoveringsbehov. Att känna sig ensam, isolerad, bilbunden om man själv växt upp i lgh i stan. Om svenska traditioner, värderingar, sociala tryck och normer.

Vi pratar om designhysterin, konsumtionstressen. Om att leva mellan två helt olika perspektiv. Om krisen i Spanien, bostadsbubblan som sprack, arbetslöshet vs svenskarna som fortsätter låna, leva lyxliv med utlandssemester etc. Om pressen på att passa in. Att leva Svenssonliv utan att känna sig svensk.

Att ha barn som växer upp i ett land där man kanske inte känner till alla koder, vanor, livsval. De härliga med att bo i ett annat land då man slipper den sociala pressen, kan göra som man vill, samtidigt som man kanske inte alls hamnar där man trodde - min gräns gick vid att gifta mig i katolska kyrkan. Om farföräldrarna hade levt hade mitt barn troligen varit döpt.

Jag har aldrig kännt mig så deprimerad som när jag levde "hemmafru"-liv i en fin liten katalansk fiskeby med kilometerlång strandpromenad. Jag kände att livet stod på paus, pensionärsliv. Jag kände mig levande i storstäder som Madrid och Barcelona. när jag studerade, jobbade hade egna vänner, ett eget liv. Att man kanske får ge avkall på några delar pga sin bikulturella relation. Kompromissa.

Vi skrattar högt när man får lite distans till sakerna som aldrig ifrågasätts. Som att renovera sig igenom småbarnsåren när man i Spanien köper en lgh och möbler för resten av livet. Eller att svenskarna ser ut att gå sorgeklädda (negro de luto), svarta från topp till tå. När kulturkrockarna blir roliga, komiska.

Vi pratar om hemlängtan. Om att sakna sin familj, släkt, vänner. Om att vilja bo och leva på flera olika ställen samtidigt. Jag berättar om min dröm om två boenden. Två hemma. I två olika länder. Den där lottovinsten som gör att jag har råd med två lägenheter. Som inte kostar mer än en villa i förorten. Livsval.

Att välja annorlunda. Medvetna val. Inte följa med strömmen...

Vi pratar om att ge upp allt v för kärleken. Sitt land, sina traditioner, sin kultur, sitt språk. Sin identitet. Vem är jag då?

Vi pratar jämställdhet, spanska män som är pappalediga eller hemmamän (eftersom de inte hittat jobb än), att som kvinna jobba, tjäna egna pengar, ha makt över sitt eget liv, inte vara beroende (som många spanska hemmafruar tyvärr är). Hur man i Sverige försöker vara jämställda förebilder för sina barn, att pojkar hjälper till hemma från de är barn, lär sig laga mat, diska, tvätta - förhoppningsvis växer upp till jämställda män. Hur de svenska männen tar ett steg tillbaka om den spanska/sydamerikanska kvinnan inte kräver jämställdhet.

Jag får höra att jag är en sån stark självständig kvinna. Som vågar ta de där svåra besluten. Som inte är beroende av någon. Som prioriterar min egen lycka. Som lever mitt liv, på mina villkor. Förebild kallar hon mig - öser komplimanger utan att ens känna mig, typiskt härligt sydamerikansk.

Veckans tips:
Familjer på äventyr, varje vecka satt jag fastklistrad framför tv:n. Har ej hänt på flera år. Familjerna livsval fick tankarna börja snurra. En längtan om att bo utomlands i framtiden. Förändringens vindar. Att känna att allt är möjligt, att drömma stort.
TED talk - Pico Iyer, where is home?

1 kommentar:

Anonym sa...

Åhh! Vad mysigt det låter att ha en liten grupp så. Jag är mamma till en två-årig liten kille. Hans pappa och jag träffades i Costa Rica och det är ju alltid kul att träffa andra två-språkiga barn, speciellt spansktalande :)

Varma hälsningar
Emelie