9 apr. 2015

Sänka kraven, good enough och tid...

Så efter 5 veckor ensam kämpandes med ytterkläder i regn o rusk, VAB och noll egentid landar jag i ett sommarvarmt Spanien. Kontrasten känns surrealistisk. 3-rätters lunch på uteservering utan ytterkläder, ljummen vind och sand mellan tårna på stranden, att duscha med öppet fönster och låta min blöta hår vindtorka och låta solen bränna lite på mina vinterbleka kindern. Ett iskallt dopp i Medelhavet, 12 timmars utomhusdagar, fruktfrukost, salladslunchen och grillning i solnedgång. Helt fantastiskt!

Men jag har n mammig liten fyraåring som inte släpper mig, som blir orolig när jag säger att jag ska åka o handla ensam, som protesterar, gråter och kramar sig fast. Som samsover nära, håller om mig hela natten. Jag håller tummarna att jag hinner få några timmar för mig själv. Tid. Egentid. Samla lite tålamod och energi till nästa långa ensamma mammaperiod.

En vecka senare. En rejäl förkylning slog ut mig. Tur i oturen att jag hade semester och lillen kunde vara med sin pappa. En heldag i sängen utan att orka göra nått kanske var precis vad jag behövde. Sänka kraven! Att vara sjuk ensam med frisk barn är annars på min värsta lista. Puh! håller tummarna att jag känner mig frisk tills vi åker hem...

Inne hos Carin läser jag om En vanlig medelklass familj i Spanien, att börja jobba när barnet bara är några månader gammalt, att pendla, att inte få ihop vardagslivet. Att lämna sin fyramånaders till mormor för att kunna jobba och tjäna pengar för att få livet att gå runt. Känner mig priviligierad att jag kan leva som ensamstående, arbeta och barnomsorgen fungerar så fantastiskt i Sverige. Följer flera utlandssvenskar där förskola, skola (från 3 år) är en stor utgift varje månad. Det ger mg perspektiv.

Looking for Sara skriver om barnen efter skilsmässan. Om normen i Sverige med varannvecka livet. Gemensam vårdnad. Att dela på ansvaret. Hon skriver om kulturella skillnader mellan Sverige och Frankrike. Jag kan inte låta bli att tänka på mitt barn. Att jag är hans trygghet och fasta punkt, att han växer upp med en pappa på långdistans.

Funderar över livsval. Hur livet skulle kunna vara annorlunda, mina 8 år i Spanien. Att jobba, pendla, att inte få träffat mitt barn vaken under veckorna. Om farföräldrarna hade levt, om de hade tagit hand om sitt barnbarn. Livet som aldrig kommer bli... En annan livshistoria. Ett liv i Spanien.

Kvinnan på den spanska baren menar inte illa men hennes ord "la Nina se parecera mas a ti" (flickan kommer att likna dig) fastnar. Att vänta sig att jag vill ha fler barn, att jag väntar på en flicka. Kärnfamiljen. "La parejita" (i Spanien pratar alla om ett barn av varje kön - att få ett par). Jag tänker på de kulturella skillnaderna, på vad som förväntas av mig som kvinna i olika länder.

Jag hamnar på olika resebloggar. Minns min första bloggide BellaBarcelona. En del av mig vill fortfarande tillbaka. Saknar storstadspulsen, att promenera från Gracia ner till hamnen, stranden. Barcelona är fortfarande mina drömmars stad. Jag funderar över hur åren där format mig... Min syster bor kvar, jag planerar hälsa på henne i höst. Samtidigt funderar jag över ett besök i Paris, Disneyland till nästa vår. Vi pratar om att fira jul/Reyes i Spanien - spara pengar till resor! Att resa ensam med ett barn?

Några få timmars egentid, jag sitter med min bärbara dator i sängen och skapar en grafisk profil. Vågorna slår hårt mot muren utanför och vinden smyger sig in genom fönstret. Jag fryser, snyter mig, hostar och har ont i huvudetr. Känner mig ganska sliten. Sommarhuset har varit den enda fasta punkten i mitt liv sen jag var liten. Tryggheten och lugnet att bara vara här. Att ha tid att samla tankarna. Att fylla på med tålamod för att orka några veckor till... Ensam.

En del av mig önskar att min historia vore annorlunda. Att jag skulle ha mer tid, energi men jag försöker acceptera småbarnsåren, som jag tyvärr kämpar mig igenom ensam. Om några år kanske jag kan se tillbaka, inse hur stark jag var, är. Som klarade det! Men just nu önskar jag mig mer tid. Att fördjupa mig, att slippa stressa fram kreativiteten, att göra saker på mer än good enough nivå. Den där bara vara tiden som är så viktigt för att jag ska må bra...

Veckans tips:
1. Carins inlägg om en vanlig medelklassfamilj i Spanien
2. atilios podd Källan, avsnittet med Katarina mattson, redaktör på Elle decorayion om journalistyrket + Jonna Jinton om att följa sitt hjärta.
3. Looking for Sara inlägg om skiljsmässa, Vårdnad av barnen, pappor som inte vill ta ansvar etc.
4. läste lite på familjer på äventyrs bloggar, utlandssvenskar inspirerar och fascinerar mig. Människor som gör andra livsval!
5. Mammas machetes inlägg "fattig och rik" - läsvärt! Läs även svar på följdfrågorna om att ha ett svenskt pass, tvåspråkighet och trygghet.

PS: Det ska bli ganska skönt faktiskt att gå till jobbet nästa vecka, lämna på förskolan ;)

6 kommentarer:

Åsa sa...

Trist att du blev förkyld när det började så bra!
Visst är det så att man undrar ibland över val man gjort, vissa val förföljer en resten av livet, men kanske är det så att det mesta som sker har en mening. Man kan inte gå tillbka och ändra sin story, men man kan ändra hur den fortsätter!
Jag läste också Carins inlägg om den spanska väninnans livspussel och tänkte på hur priviligerade svenska småbarnsföräldrar är - jag var hemma ca 18 månader med bägge mina och sedan är ju dagis "nästan gratis"... ändå klagar många...
Bra att få perspektiv på saker.
Jag läste också Mammasmachetes inlägg om fattiga och rika, som du också läst, och nu går jag omrking och skäms mer än vanligt över att jag är så priviligerad.
Vi är många som går och vrider och vänder på saker i huvudet och lite kul är det ju att man kan mötas och utbyta tankar i den här underliga bloggvärlden.
PS. Jag är säker på att du är mycket mer än good enough! / Åsa

Casa Annika sa...

Jag är så himla imponerad över alla som tar hand om sina barn själva! Det är starkt! Hoppas att du har fått mycket energi till nästa ensamperiod.

Tuvilda sa...

Du kanske blev förkyld när du äntligen kunde slappna av...

Bella sa...

Åsa: Ja, men samtidigt skönt att få vara sjuk, att någon annan tar ansvar för barnet och låta mig själv vara sjuk - det är ju typ omöjligt som ensamstående!

Ja, så viktiga inlägg! Jag känner mig också enormt priviligerad, som bor i Sverige, som får livet, vardagen att fungera ensam. Det finns inte många länder i världen där det går så smidigt som här pga av barnomsorg och snälla arbetsgivare. Perspektiv är bra!

Casa Annika! Jag är imponerad av mig själv med även om jag ibland önskar att allt skulle vara annorlunda, när jag känner mig svag och otillräcklig. Önskar att jag hade någon att dela ansvaret med.

Tuvilda: Ja, så var det säkert... luften gick ur mig och jag blev sjuk. Är fortfarande förkyld men tror jag behövde de där dagarna nere på minimumnivå.

anna malaga sa...

Nu måste jag ge ett lite annorlunda perspektiv - jag tycker det är mycket lättare rent praktiskt att vara ensamstående. Jag har iofs ett lätthanterligt och snällt barn (fast med mycket energi som liten) och pappan var väldigt bra med småbarn. Men många gånger har jag tänkt att det var som att ha ett stort och ett litet barn ;) Plus att många spanska män har en tendens att alltid villa sätta pricken över i:et och ha en åsikt om allt. Faktiskt tyckte många av mina kompisar likadant - allt funkar bättre när mannen är bortrest. Undantagen när man själv är sjuk och har ett litet barn.
Ni har ju fantastiska män, men min gav egentligen mer extrajobb än hjälp, trots att han gärna hjälpte till.
Jag ser att många barn här har det ganska rörigt med flytt varannan vecka. Tror som många att det är mest till för föräldrarna, men det är verkligen ett tabuämne som inte kan diskuteras, för då trampar man någon på tårna.

Bella sa...

Jag kan hålla med dig om att mitt ex gav mig mer jobb än att vara ensam, bara så enkla saker som att jag kan gå o lägga mig när jag vill, kan fokusera på en enda person. Men även i hans fall så gjorde han mig irriterad, arg, förbannad och mycket av min energi gick åt till att bråka. Till att försöka förändra honom. Men sen ser jag en del svenska pappor, där de sköter hushållet och barnet och lever jämställt och jag önskar allt vore annorlunda - så jag fick mer tid. Men för barnets skull, ut barnperspektivet tror jag inte heller på varann vecka, iallafall inte när de är små. Ja, i Sverige är det tabu att säga och alla verkar älska att få allt, en vecka att vara barnfri, gå ut, resa, umgås etc. Jag behöver lite mer tid för mig... Typ en helg i månaden. Om tre veckor kommer I hit och jag tänkte åka bort 2 dagar.

Sen får man kanske inte säga det, men det är stor skillnad om mannen tjänar pengar, eller mer pengar. Att man lever i en beroendesituation. Då är det stor skillnad att leva ensam. Det är ju inte mitt fall utan jag gör av med mindre pengar ensam när jag kan äta soppa flera gånger per vecka, inte går ut på dater, inte har fredagsmys etc. Jag prioriterar saker enbart jag känner för, vilket inte behöver vara dyra saker.

Sen vill ju jag leva mer minimalistisk, spara pengar och resa och ex:et vill köpa nya saker, dyra kläder, ny iPhone, iPad, etc.