10 aug. 2015

Att försöka förlänga sommarkänslorna...

Så är snart två långa varma soliga sommarmånader i södra Spanien slut. Jag börjar summera. Mitt barns språkutveckling har tagit ett rejält kliv framåt. All oro att han inte skulle lära sig spanska är bortblåst. Han uttalar fortfarande lite fel, bryter lite på svenska. Han har svårt för R och S men det är likadant på svenska. Han har lärt sig massor genom att leka med sina sysslingar och med alla barn på området. Att lyssna på spanska barnprogram på tv, att höra alla prata spanska omkring och spendera massor med tid med sin pappa.

Precis som förra sommaren bor barnet hos mig och hans pappa bor också här ca 3-4 dagar per vecka. Det är alldeles för varmt i Cartagena, 35 grader och sisådär 70-90% luftfuktighet. Svettigt o klibbigt. Det har varit varmaste sommaren på 50 år och jag har nästan inte kunnat ha på mig kläder. Det har varit svårt att sova på nätterna. Jag känner mig mätt på sol, värme, svett och längtar lite efter att sova i ett svalt rum med duntäcke.

Nu hoppas jag på 5 riktiga fina sensommarveckor med utflykter till kusten på helgerna. Försöka förlänga sommarkänslorna tills oktober. Uppleva lite svensk sommar i miniformat, förhoppningsvis fiska lite krabbor i skärgården, äta räkmacka på en uteservering vid havet, glass i solen. Njuta av gröna sommarsverige. Barnet längtar hem och vill gärna hoppa i vattenpölar. Han har saknat sitt hemma, sina leksaker, sina vänner och sin förskola. Jag inser att han har sitt liv i Göteborg trots att vi, hans mamma och papa och mormor och morfar är här i sommarhuset.

Jag har följt med och hälsat på de spanska släktingarna. Dani vill inte stanna om jag inte är med tyvärr. Dubbla känslor, de känner mig sen jag var 19 år, vi har delat sorg och glädje, jag har varit på kusinernas bröllop, träffat deras nyfödda barn, gråtit på alldeles för många begravningar... (För er nya läsare, barnets farföräldrar lever inte längre) Svårt att förklara hur det känns så tryggt "hemma", allt är som det alltid har varit men den som förändrats är jag. Hon den blonda blåögda guirin med konstiga åsikter och vanor som fascinerar. Jag drog mig undan några år, när jag var nybliven mamma, skör och osäker i min nya roll. Sen när hela livet stormade och jag bestämde mig för att jag inte orkade försöka lappa ihop bitarna mer.

Känner att det finns så många förutfattade meningar om hur man ska umgås när man separerat. Att vi gör fel. Som inte tar mer avstånd. Men jag försöker lägga man egna känslor bakom och göra det jag tror är bäst för vårt barn. En "vän" sa att det funkar ju så länge ni inte har nya partners... Vilket Kanske är sant, men jag har just nu inget intresse av en ny person i mitt liv. Komplicerade förhållanden! Känns som jag måste längta efter kärlek a la ensam mamma söker enligt svenska normen. Då skulle liksom alla kunna pusta ut?!? Sluta oroa sig för mig?

5 veckor som ensamstående mamma väntar mig så fort jag går på planet. 5 veckor. Jag tycker själv fem veckor fungerar bra. 6-7 veckor som förra hösten var för länge, då började jag tänka för mörka tankar och vilja fly allt mammaansvar. Jag funderar på hur jag bäst fyller på tålamodet, under några sista timmars egentid, för att orka med en fyraåring med bergodalbanehumör, jobba och studera. Berättade jag att jag anmält mig till en ny kurs i höst? Jag vet, lite för mycket men det var så utvecklande att studera grafisk design i våras. Någonting jag gör bara för mig. Designern. Att få vara kreativ gör mig så glad även om den kreativa processen ger lite väl mycket prestationsångest. Men när jag känner flow är jag som lyckligast.

Som nu, när jag låter tankarna gå rakt ut genom tangenterna. Att få skriva av mig. Anledning bakom denna blogg. Att få dela med mig av mina tankar och funderingar och förhoppningsvis få respons av er läsare som väcker nya idéer, ger svar och får mitt ensamma mammaliv att kännas lite mindre ensamt.

Veckans tips:
Skippa höststressen och försök förläng sommarkänslorna så länge det bara går...

2 kommentarer:

Emma sa...

Jag tycker att det är så fint att ni båda anstränger er så för ert barn.

Hoppas ni har det bra nu hemma i vardagen. Jag börjar också sakna den, men det känns kluvet att lämna Sverige. Hoppas allt är bra

Bella sa...

Tack Emma! Jag anstränger mig verkligen för jag vill vårt barn det bästa även om inte vi är ett par längre... men det är inte alltid lätt, jag får bestämma mig att inte bråka om struntsaker och försöka acceptera hans pappa som han är. Inte min påhittade perfekta version.

Vi får se om jag får lite mer egentid, nästa gång, att barnet bor hos sin pappa en natt eller två till att börja med...

Känns skönt att vara hemma faktiskt, med rutiner/vardag och vi behöver bara tänka på oss två. Kan äta frukost till middag flera dagar per vecka...

Första dagen på jobbet, 8 timmar utan mitt barn... det har jag inte varit på hela semestern!!! Lugnet!!!