22 sep. 2015

Stress, duktighetssyndrom och sänkta krav...

Så landar jag helt dränerad på energi i ett 25-gradigt Spanien. Jag är så stressad och uppeivarv att jag inte kan ta det enklaste beslut. Jag glömmer koden till mobilen, djupandas när jag inser att jag troligen inte får någon lugn egentid på flera dagar till. Det känns fantastiskt med sol, värme, strand men jag behöver göra ingenting. Världen behöver liksom sluta snurra. Inte helt lätt när man har ansvar för en 4,5-åring + 3st sysslingar.

Ja, hur hamnar jag den ensamstående mamman, som varit ensam i 5 veckor i att vara projektledare? Jag är dum nog att vara den som tar på mig rollen. Delvis så är jag den enda som talar spanska, jag är även den som spenderat 27 somrar i detta paradis som kan berätta vart allt ligger, att supermercado är stängd under siestan, att restaurangerna öppnar köket först kl. 20 på kvällen. Jag känner ansvar helt enkelt.

Efter bara nån dag går luften ur mig. Kroppen säger ifrån och jag går och lägger mig samtidigt som mitt barn. Jag bestämmer mig att jag måste lyssna på kroppen. Säger ifrån. Ber om hjälp. Ingen har egentligen gett mig jobbet som projektledare, det är jag själv som börjar planera, organisera och stressa för att allt ska bli så "perfekt". Alla ska bli nöjda... Utom jag?!?

Jag blir förbannad på allt jag förväntas göra som inte männen förväntas göra. Att de som borde stötta mig styrs av gamla normer och uttrycker åsikter som att pappan är duktig, jämställd när han tar hand om barnet, åker och handlar och fixar mat. En dag!?! Att jag tar vardagsansvaret, får jag ingen kredd för, det kommer visst med mammarollen. Puh! Så irriterande...

Jag försöker än en gång sänka mina alldeles för höga krav.

I senaste Amelia skriver de om stress, utmattning och långtidssjukskrivna kvinnor. Om vilka ideal och normer som styr vår livsstil. Om att göra allt, hinna allt, vara allt. Hur vi pumpas av intryck av vad alla andras klarar via sociala medier och media i allmänhet. Ansvarstagande, engagerande kvinnor med höga krav och drag av perfektionism är visst många som kör på ända in i väggen...

Jag vet att jag lider av duktigshetssyndrom. Att jag jämför mig med andra, att jag påverkas av samhällstrender. Alla krav, måsten och borde. Att jag bara har mig själv att skylla. Att nästan allt vi gör fyllts med prestationskrav.

Att sänka kraven, släppa det dåliga samvetet och förändra bilden av hur en kvinna förväntas vara. Stå upp för oss själva när det blir för orättvist. Jag försöker prioritera återhämtning, vila och sömn. Försöker gå ner i varv och bara vara.

Barnet får hög feber, vi spenderar en hel dag i sängen. Jag läser bok medan han ligger nära. Vi sover siesta. Vi myser och njuter över att inte göra någonting alls. Precis vad jag behöver. Att sänka kraven nästan till noll.

Förhoppningsvis hinner jag få några enstaka timmars egentid innan nästa ensamma mammaperiod... Den tanken stressar mig just nu.

Veckans tips:
Lyssna på reklamfilmen Find your sanctuary om att vara, inte göra.

http://youtu.be/ltVPj6-5xpo
http://www.sanctuary.com/letgo/

3 kommentarer:

Tuvilda sa...

Jag känner igen mig allt för väl (förutom att det var ett år sedan jag hade semester och var i Spanien - och då agerade jag också projektledare!)!

Anna, Fair and True sa...

Det låter inte bra! Du måste lära dig att säga nej! Men jag vet, enklare sagt än gjort...

Bella sa...

Tack! Jag måste försöka att inte ta på mig rollen själv. Av gammal vana hamnar jag där, igen. Kontrollmänniskan! Även sänka mina krav på allt från mat till utflykter för nästan alltid blir det enklaste, spontana bäst. Inte det uppstyrda, planerade, dyra.

Jag måste helt klart säga ifrån tydligare och högre. Eller bara låta bli så får de fixa sig självt... Någon annan tar över ett tag.

Efter några långa strandpromenader med min moster landade jag iallafall. Hon är bra på att lyssna och kom med bra råd att jag måste ta hand om mig själv först, prioritera mig... Inte alla andra och jag sist.

Kram!