27 nov. 2015

Barcelona, framtidsbeslut och att välja bort...

Så efter 9 veckor ensam måste jag erkänna att jag inte är mitt trevligaste jag. Jag orkar inte med falska leenden och ytliga konversationer. Jag blir för privat om någon frågar hur det går, hur jag mår. Känslorna ligger väldigt nära, jag tar åt mig, tar det personlig och tålamodet är mer eller mindre slut. Jag försöker att inte läsa FB, nyheter etc där världen är för mörk, allas åsikter. Jag undviker kända bloggar där livet som visas upp är lite för perfekt. Jag behöver få lite distans till den ensamma vardagen. Kunna skratta åt mig själv. Fylla på med energi.

Barcelona var fantastiskt! Så många fina minnen. Så många tankar om livet som en gång var - Det 4-åriga BCN-kapitlet i mitt liv. Lukter, dofter, smaker, ljud... men även de sämre sidorna gjorde sig påmint. Trafiken, avgaser, ljudnivån, matsvårigheterna (för mig som glutenintolerant vegetarian), katalanskan/ Katalonien, "los chicos no lloran"-barnuppfostran och lite för mycket machokultur. Ingen lätt stad att leva som ensamstående mamma i. Bara det att jag skulle behöva hjälpa mitt barn med dagliga läxor på ett annat språk. Jag behöver liksom inte ett jobbigare liv. Även om ljuset, solen, stranden är det bästa jag vet så har jag nog fattat beslut om framtiden. (Om någon skulle erbjuda mig ett välbetalt distansjobb och jag kan sitta på en solig uteservering och skriva krönikor, designa ett e-magasin så tackar jag självklart inte nej)

Vi hyrde en modern liten lägenhet med TVÅ sovrum. Compact living-drömmen! En liten lgh på typ 55-60kvm med barnrum. Öppen planlösning. Diskmaskin, tvättmaskin - lyxen! Jag funderade mycket på hur de 5 första åren av mitt föräldraskap snart är över. 5 år. Började mentalt planera för de kommande 5... Speciellt på skolval, hur jag vill bo nära en skola så att barnet kan gå tryggt hem själv. Jag har inte längre lika mycket ångest inför skolplikten. Insett att jag nog aldrig kommer resa bort längre perioder utan försöka åka bort på loven. Kommer troligen ändå inte ha så mycket semesterdagar. Jag hade tankar för något år sedan att resa bort en längre period (2-3 mån) till Centralamerika nånstans (Costa Rica, Mexiko, Karibien) innan barnet börjar förskoleklass men att göra det nästa vinter känns alldeles för snart. Ensam med en 5-6 åring.

Den underbara känslan att ha ett stort barn är det jag tar med mig från vår första weekendresa. Att kunna promenera längre sträckor, att gå på restaurang och ha lugn att njuta av maten - barnet äter vanlig mat! Jag känner att jag inte riktigt hinner ikapp, snart 5 år med stora frågor om livet, etik & moral, rätt & fel, fantasi vs verklighet, ansvar, konsekvenser, död. Varför mamma? De personligt jobbiga om varför vi lever som vi gör - med en pappa på långdistans i Spanien...

Nästa helg kommer barnets pappa och jag får förhoppningsvis äntligen lite (mycket?) tid att avsluta kursens slutuppgift innan jag åker en helg ensam till Stockholm för presentation. Jag gör det ju inte lätt för mig att jobba (80%), studera och vara ensam mamma. Näe, det är ju inget "lyxigt" varannveckaliv jag lever... Förutom att jag inte haft mer än några få timmar för mig själv de senaste två månaderna (har gått på bio några gånger då min pappa varit barnvakt) så irriterar jag mig lite för mycket på nära som klagar men som är två föräldrar och har haft flera barnfria helger med mor/farföräldrarnas hjälp. Jag vet, alla har rätt att klaga! WOW till alla ensamstående med flera barn eller ni som är mycket ensamma med flera barn.

Vi har olika perspektiv, från min vinkel är det lite väl orättvist. Jag vill inte lägga mer på morföräldrarna då jag anser att de inte orkar det.

Jag läste UnderbaraClaras inlägg om additionssjukan och diagnosticerade mig själv. Jag väljer själv bort så otroligt mycket för att få min ensamma vardag att fungera. Men jag förstår att utifrån ser man kanske mest resorna, bilderna från ett soligt Spanien. Inte hur mycket jag sparar varje månad, allt jag väljer bort (restaurangbesök, alkohol, shopping etc) för att kunna resa dit flera gånger per år. Eller att det inte kostar så mycket mer än flygresan då jag bor gratis, matkostnaden är ju samma som hemma ungefär och det mesta med en solig strandkuliss ser ju fantastiskt ut. Men. Jag orkar inte ens börja berätta om alla bråk, diskutioner etc med någon som inte vill ta sitt pappaansvar. Att jag får betala för egentid.

Snälla, kommentera! Utan respons slutar jag nog blogga snart, det är ju liksom därför jag trycker på publicera efter att ha skrivit av mig... Det kan ju vara så att fira jul/nyår/Reyes i Spanien, med spanska släkten ger mycket material att skriva om men jag har gett mig själv fram till nyår att fundera på bloggkrönikornas framtid.



Veckans tips:
1. UnderbaraClara inlägg "Alla offrar något" Om allt vi väljer bort som vi aldrig visar upp i sociala medier. Jag väljer bort väldigt mycket för att få mitt ensamma mammaliv att fungera både ekonomiskt och rent praktiskt. Vad väljer du bort?

19 kommentarer:

Colombialiv sa...

Neeeej! Sluta inte skriva! Jag suger i mig vartenda ord du skriver, bara att jag är så fruktansvärt bedrövlig på att kommentera!
Bot och bättring utlovas!

Anonym sa...

ensamliv är svårt, ibland vill man bara gömma sig under täcket och gråta... Jag är gift men min man jobbar 14 dagar varje månad in SF... när han kommer hem är han jetlag och har svårt att ställa om sig från singel livet i en stor stad och hotel boendet! Gud vad jag drömmer om hotel boende.... forsätt att blogga om dit liv, om att vara ensam, om vardagen, om 2 spåkighet.... du gör ett jätte bra job. kram viktoria, england.

Bortugal sa...

Fortsätt dela med dig av dina tankar och funderingar! De är väldigt vettiga och mänskliga och sunda och intressanta!

Jessica sa...

Jag lärde mig att välja bort efter att jag gått in i väggen. Jag trodde av nån anledning att jag kunde fixa allt fram tills dess. Jag vet att många utifrån ser det som att jag gör en hel del idag. Ensam med 2 på heltid med ett rätt krävande jobb. Men jag själv kan fortfarande ha svårt för att acceptera att jag väljer bort för att kunna leva ett fint, närvarande liv. Så jag vet att jag gör rätt, men jag är inte helt i ro med det. Förhoppningsvis kommer det:)

Carin sa...

Förlåååååt att jag är så usel på att kommentera! Jag läser och följer dig med stort intresse. Tycker du är en fantastisk klok och stark person! Men jag läser numera alltid i mobilen och av någon anledning fungerar det inte att kommentera... Ofta tänker jag att jag ska gå in senare på datorn och skriva något, men ögonblicken passerar och dagarna går... Sorry. Ska försöka bättra mig! Vill inte att du försvinner! Det är så inspirerande att läsa dina tankar.
Jag är inte ensamstående, men däremot pendlar jag 2 h fram och tillbaka till jobbet, min son är på dagis 5 h och hans pappa tar resterande. Därför blir det jag som får ta 100% när jag väl är hemma. Vi har ingen familj i närheten och inga barnvakter alls. Jag förstår hur oerhört tufft det måste vara att vara helt ensam långa perioder, jag vet precis vad det vill säga att inte ha egentid som är fritid. Jag skulle i teorin kunna lämna min son till hans far och gå på bio, eller gå ut och äta med kompisar, men jag väljer själv att prioritera min son när jag väl är ledig. Det sticker i ögonen på en del. Har så svårt att förstå att vuxna människor inte kan acceptera att man gör det valet under några korta småbarnsår. Jag skulle aldrig kritisera dem som försöker komma ut själva så mycket de kan, om det känns bra ska man göra det! Själv är jag är för trött efter jobb och körning och längtar för mycket efter min son, för att det ska känna riktigt kul att åka direkt vidare för att träffa vänner på stan. Men jag kan längta till min son blir lite större och mindre beroende, att jag kan ringa honom och prata med honom om jag är borta eller kan förklara vad jag ska göra. Kram!!

Casa Annika sa...

Det är precis som du säger, det är tack vare kommentarerna som man fortsätter blogga. Själv är jag usel på att kommentera. Jag kommenterade mycket innan D föddes, läste många fler bloggar också. Sedan dess har tiden försvunnit. Din blogg läser jag då och då, blir alltid glad när det finns ett nytt inlägg, jag tycker om den, särskilt när du berättar om ert liv, språk, spanskt - svenskt. Jag läser och tänker att sen, i kväll eller när jag får tid, ska jag skriva kommentaren som jag har i huvudet, och kommentarerna i huvudet samlas på hög och så glömmer jag bort vart de skulle...
Dina inlägg om att leva enkelt är bra, fast jag vet aldrig vad jag ska kommentera, kanske för att jag inte känner mig personligt berörd.
Och jag känner inte av någon konsumtionshets här. Det känns som om det är mera i Sverige... Här i (södra) Spanien har nog folk, generellt, för dåligt med pengar för att köpa onödiga saker? Inredningsbutiker och sådant finns inte ens.

Jag kan inte klaga över att jag inte får ensamtid. Vi är två föräldrar, bor tillsammans, har ganska mycket fritid (fast sällan samtidigt). Men jag förstår vad du menar, för jag har ett stort behov över att få ensamtid. Jag tar mig tid på natten, när D sover. Jag tar av sömntimamrna, och det borde jag inte, men jag behöver vara själv, och då är det den tid som finns. Jag ville egentligen bara säga att nio veckor ensam låter så jäkla tufft att jag inte begriper hur du orkar.
Kul att höra lite om Barcelonaresan, och hur ditt barn börjar bli stort! Ett personligt, fint inlägg!

Bella sa...

Tack för dina fina ord! De behövde jag höra.,,
Kram

Bella sa...

Jag förstår att det är svårt att hinna, jag tänker också jag gör det sen...
Men det är ju för er alla jag lärt känna som bloggen är så fantastisk!

Jag kanske skulle skriva mer text o tankar på instagram om jag slutar... Vi får se!

2016 är lite av ett oskrivet blad och jag har inte bestämt vad och hur jag vill lägga fokus. Ska fundera över det under jul när jag har lite tid att stanna upp...
Kram!

Bella sa...

Ja, ensamlivet... denna helgen ville jag verkligen bara stanna i sängen. Jag tror jag har blivit bättre på att leva med sänkta krav och har inte längre så dåligt samvete.

Att leva på distans är aldrig lätt. Jag är lite orolig att krocken när pappan kommer blir brutal då han glömt bort hur det är att ha barn och jag bara vill hemifrån. Vi bor ju fortfarande ihop när vi träffas... Jag ska försöka att ta mig hemifrån.
Jag kommer nog skriva mer om tvåspråkighet under lovet. Tyvärr går spanskan ner rejält när barnet inte pratar varje dag. Han glömmer!

Bella sa...

Ja, jag har varit på väg in i väggen flera gånger i mitt liv och tror att sova alldeles för mycket har varit vägen ur. Kroppen säger liksom ifrån och stupar.

Ja, svårt att se vad andra väljer bort då man bara se vad de väljer. Men jag lever ju så ensamt, bjuder aldrig hem vänner, går väldigt sällan ut, tränar inte, tittar lite på tv/serier etc. Jag bakar ALDRIG!

Med julen kommer ju massor med krav, stress, andras förväntningar så det har jag funderar mycket på och skapar nu egna traditioner med mitt barn. Gör bara det som gör mig glad och är billigt/enkelt att fixa. Sen åker vi bort i år och då tänkte jag skippa jul, julmat etc. Vi har pyntar nu innan och skapar lite julkänsla.

Jag har nog svårast att acceptera min syn på hur andra ser mig som
Ensamstående mamma. Fattig? Att det är synd om mig? Att jag borde leta upp en rik man? Att jag är olycklig? Ja, vet inte.., det är väl så när man avviker från normen.

Bella sa...

Tack! Jag är lika dålig på att kommentera själv men jag ska försöka bli bättre.

Ja, Gud för att pendla! Jag var helt slut, och då hade jag inte barn. Förstår om du helst stannar hemma. Det är väldigt få år som barnet är så litet. Jag känner redan att den här nya fasen är att barnet helst vill leka skjälv, med kompisar etc. Snart kommer min ju även vara själv med din pappa utan problem och jag kommer nog känna mig enormt obehövd, ensam.

Ja, alla prioriterar ju olika. Om man har ett val. Jag önskar ofta att pappan skulle ta mer ansvar. Han vill fortfarande leka lyckliga familjen men utan att betala, hjälpa etc. Ja, bara komma in som lekpappa och tro att jag ska applådera...
Jag vet inte hur det är i Spanien men känns som det är en kulturkrock, skillnad där det är ok att bara vara lekpappa?!?

Bella sa...

Ja, ibland vill jag verkligen bo o Spanien för att slippa den svenska trendängsligheten. Att många har mindre pengar och viktigare mål i livet. Men samtidigt så tycker jag ju om design.

Jag tror inte jag längre känner så mycket krav personligen men tycker hela konsumtionssamhället är intressant. Speciellt att köpa sig lycklig?!? Det finns nog en forskare i mig som tycker om research... I Spanien betalar ju många stora summor för bröllop, dop, comunion.

Det finns andra sociala "regler" om hur man lever etc. I Sverige funkar det relativt enkelt att leva som ensamstående med förskola etc.

Jag tänker att ibland kan kommentarerna väcka tankar till ett nytt inlägg. Du kanske reagerar på vad jag skrivit om Spsnien machokultur eller nått och så växer det vidare...

Ja, jag undrar om jag verkligen orkar??? Eller om jag bara håller ut tills jag kan stupa... Det är bara två veckor kvar av jobb och kurs så nu är det bara att blunda och köra. Sen har jag ju tre veckors semester.

Tack!

A sa...

Hej,

Jag läser din blogg med stor behållning men har tyvärr inte kommenterat tidigare. Det verkar mycket tufft att vara själv. Med tanke på att jag har en sambo från Barcelona (bor i Sverige) och ett barn på 2 år så är inlägg om Spanien-Sverige, svärfamiljen, kulturkrockar, tvåspråkighet etc mycket intressant. Väljer bort undrade du om- jag tänker nog mer på vad jag väljer att prioritera. Även fast vi är två vuxna så upplever jag sällan att jag har någon egentid- det blir väl mest när min sambo nattar barnet- brukar dock somna typ en halvtimme efter barnet. Jag lägger tid på familjen och jobbet. Sedan lägger jag mycket tid på att koordinera mitt barns vård (typ 5-6 telefonsamtal och ett vårdbesök per vecka i genomsnitt). Ibland tänker jag att vad skönt det vore att komma hem från jobb och förskola och inte behöva tänka på att jag måste träna ca en timme med barnet som inte vill träna utan kunna förbereda mat, stressa av, leka, städa etc. Att inte känna pressen på att vi måste träna för annars blir barnets motorik ännu sämre och slippa det dåliga samvetet vore skönt. Men, hade säkert haft dåligt samvete om något annat om vi inte hade haft all sjukgymnastik och arbetsterapi att fixa varje dag:)

Konsumtionshets upplever inte jag. Dock tycker jag det finns mycket hets i Sverige om att man ska vara så medveten- läs eko, andrahands, genus, socker, skärmtid, omvärlden mm

Jag laddar just nu inför jul med hela den katalanska släkten. Alla tips för att orka med den är så välkomna! tänk kulturkrockar, mat, kylan, ovälkomna råd ang barnuppfostran:) Lite nyfiken- hur funkar det som vegetarian med spanska släkten? I min svärfamilj serveras nästan bara kött (alltså bara kött på tallriken)- har man tur får man oliver som plockmat och aioli till köttet.

Tack för en bra blogg!

Bella sa...

Jag fastnade för dina ord om hetsen att vara medveten, eko, genus, socker etc. Förstår precis! Att hålla koll på allt och göra rätt, svara rätt etc. Konsumtionshetsen känner jag nog av delvis för jag jobbat som designer, tycker om design, inredning etc. Mest alltså vara trendig, ha rätt prylar, etc. Jag ska fundera lite mer... Intressant! Politisk korrekta åsikter!

Mina exsvärföräldrar lever inte längre så det är resten av släkten som vi träffar. Nej, vegetarian är inte lätt att vara. Inte heller glutenintolerant (lite bröd är väl ingen fara typ). Jag vet inte om jag har några tips men försök att inte ta saker personligt! Sen är det väl olika men mitt barns släktingar vill göra allt på spanska sätt, sitt sätt och jag försöker att inte lägga mig i. För att undvika bråk. Oj, så många år jag bråkat. Irriterat mig, tagit det personligt. Blivit dålig av maten pga av bröd. Så andas djupt och känn inte att du behöver ge dem dina traditioner. Låt det bli en blandning. Gör bara det du tror de kommer tycka om. Det exotiska som jul på Liseberg. Eller ska ni ner dit? Låt det bli en katalansk jul... Jag tänkte skippa svensk jul helt i år, skippa all stress kring det. Sen tycker jag allmänt att det fungerar att ljuga och säga att jag kör en grönsaksdiet som får mig må bra...

Jo, jag skriver mycket om vad jag prioriterar men ibland syns det för sällan i sociala medier allt vi alla väljer bort för ingen kan göra allt! Alla är bra på sina saker och kanske har valt bort saker som andra inte ser. Men på sociala medier blir det lätt additions... T.ex så bakar jag inte eftersom det är svårt att få till de glutenfria och sociala medier svämmar över av pepparkaksbilder. Jag väljer bort det! Väljer även bort köpa julklappar till alla utom 1 stor till mitt barn. Skänker bort pengar istället.

Jag tror inte jag upplever lika mycket kulturkrockar längre. När jag inte bor i Spsnien irriterar jag mig inte lika mycket utan försöker ta det bästa av varje land. Skita i allt jag inte kan förändra liksom.
Sen tycker jag det är viktigaste är att skilja på vad som är typisk mig/han och typisk svenskt /spanskt!

karinistan sa...

Fy tusan vad tungt. Måste vara jobbigt att behöva känna besvikelsen över att pappan inte försöker mer. Om han kunde förstå vad han går miste om. På avstånd så känns det som att Sverige är lite mer "high maintenance" än medelhavsländerna. Jag tänkte när du skrev att du inte bjuder hem vänner - här är det ju helt accepterat att steka en omelett, hacka en sallad och bjuda in till frukost eller äta pita med hummus till middag. Till barnkalasen beställer man pizza och låter barnen äta godis och popcorn i mängder. Nä, det är inte det nyttigaste som finns för barnen men det är väldigt snällt mot stressade föräldrar. I Sverige behövs det vara mer genomtänkt, fixat och så helst 100% ekologiskt på det.

När jag har pendlat och jobbat långa dagar så har jag fokuserat all övrig energi på familjen. Tackat nej till aw med kollegorna, snikit undan klassföräldersarbete och dragit ned på barnens aktiviteter. Vi lyxar med familjetid och resor och konsumerar väldigt lite annat.

Jag tycker för övrigt att du ska leta rätt på en rik man - rik på tid, hjälpsamhet och kärlek!

Bella sa...

Näe, kommer nog inte leta en nya man. Men om det kommer in någon i mitt liv som vill hjälpa till så får det hända när det händer. Tyvärr lever jag ju väldigt isolerat när jag jobbar hos min far så jag träffar sällan människor...

Ja, i Sverige är nivån enormt hög. Som nån kommenterade ovan så ska det vara eko, sockerfritt, genus etc men samtidigt så har de flesta kalas vi varit på för förskolekompisarna varit på lekland med hamburgare, tårta, glass och godispåse så det kan vara en del bloggar/tv där ett visst liv visas upp.

Jag har lite svårt att vänja mig vid min roll som ensamstående och andras åsikter om "stackars" mig. Att livet inte blev som jag tänkte...

Ja, nu med att avsluta dessa långa jobbiga veckor med vinterkräksjukan tar nästan kål på mig... Jag får nog ta det väldigt lugnt kommande veckorna så jag inte stupar.

Linda sa...

Jag gillar verkligen dina krönikor och försöker kommentera, men kan absolut bli bättre!! Jag tycker att det är väldigt intressant att läsa om dina val och tankar kring den situation du befinner dig i. Jag älskar dina "veckans tips" och har fått mycket bra insikter genom att läsa böcker eller tittat på TED-talks som du rekommenderat.
Jag är själv mamma till två killar (1,5 år och 3,5 år) med en pappa som inte kommer från Sverige, men som har flyttat hit. Så vi har lyxen att vara två föräldrar som bor ihop, men brottas med två olika kulturer, två språk, två olika sätt på uppfostran etc. Även om jag oftast tycker att det berikar att se på det från olika sätt så kan det så klart vara väldigt frustrerande ibland.
Jag har valt bort i stort sett alla sociala aktiviteter för att få tid med min familj. Jag har inga fritidsintressen utan lägger den lilla "egentid" jag har på att läsa eller njuta av en lång dusch utan att ha barn som står och rycker i badrumsdörren :)
Jag håller helt och hållet med dig om att småbarnsåren går i rasande fart och innan man vet ordet av det så vill de små inte längre att man ska vara med hela tiden.
Jag tycker att du är en stor inspirationskälla och hoppas att du orkar och vill fortsätta skriva!!!
Kram
Linda

Lisa sa...

Forsoker igen men utan svenska bokstaver.

Nej sluta inte! Ska battra mig att kommentera. Gillar att lasa din reflektioner och tankar.

Jattenyfiken pa det dar med att barn inte ska grata, menar du pojkar da? For det ar inget jag kannt av men har ju tva tjejer och lever lite i min bubbla. Beratta garna mer.

Forstar att det ar valdigt tufft for dig. Och visst klagar manga andra. Jag vet ju hur det ar att vara ensam aven om det inte varit pa samma satt. Man blir last och alldeles utmattad. Och tappar gnistan liten helt enkelt. Men maste fraga, hur kommer det sig att du tog pa dig att plugga den har terminen? For en som mig som helt brot ihop i varas sa kanns det verkligen for mycket. Var det for att du verkligen ville? Eller en tanke om nya jobbmojligheter i framtiden?

Bor du fortfarande nara dina foraldrar? Ar det verkligen sa mycket extra jobb for dem att ha Dani en stund sa att du kan ga pa en promenad och lyssna pa en podcast, eller handla? Han ar ju ganska stor nu och helt annorlunda att vara med mot en vild och mammig tvaaring. Har han nan bra kompis som han kan leka med efter forskolan sa du kan plugga, stada, ligga pa soffan? Eller nan som kan folja med hem till er ibland. Ibland ar det lattare att ha tva.

Verkligen ledsen att vi inte hann ses. Det blev for mycket just den veckan men besok, ny skola for tjejerna etc. Jag ar kansligare for vad som anses sma saker av andra fortfarande och jag forsoker lyssna pa det. Hoppas jag inte gjorde dig besviken.

Stor kram!

Bella sa...

Lisa, jag förstår dig precis. Jag är själv inne i en period när jag är känsligare och tar nästan allt för personligt. Lyssna på dig själv! Vi får förhoppningsvis fler tillfällen att ses...

Det är väl en del av machokulturen, att pojkar inte ska vara känsliga, inte gråta, inte visa känslor. Dani är ju ganska känslig av sig och grät öppet några gånger under resan, vilket enligt mig är helt normatl men fick flera kommentarer "eh, los chicos no lloran" som även om det är lite på skoj så tycket jag de föder fel ideal om hur man ska vara som man/kille/pojke. Sen tycker jag allmänt att hur män busvisslar, ropar guapa etc är ganska jobbigt. Att vara ett objekt! Lyssnade på en bra TED föreläsning: Tony Porter A call to men - den sammanfattar lite mina egna tankar om hur pojkar behandlas som barn påverkar hur de blir som vuxna män.

Ja, du varför pluggade jag en termin till? För att jag fick erbjudandet, jag hade aldrig haft möjlighet att betala de här kurserna själv. För att jag måste börja söka nytt jobb om nått år. Vill inte fortsätta jobba i modebranschen. För att jag vill göra något som bara är för mig. Men näe, kommer inte studera mer just nu. Måste bara göra klart slutuppgiften och förhoppningvis bli godkänd!

Jag behöver nog bli bättre att be om hjälp för egentid. Inte bara att vi umgås allihopa tillsammans.
Kram