7 jan. 2016

Kulturkrockar och lugn fritid...

Så är vi tillbaka i sommarhuset efter några magiska dagar i Cartagena. Reyes var precis så roligt som jag minns förra året. Jag o barnet gick ner till hamnen för att möta los Reyes Magos (de tre vise männen) som anländer under pompa och ståt i hamnen och sen promenerar längs alla glada barn, stannar för att fotas och det är musik, dansuppträdanden och många sagofigurer. Mitt barn stod på en bänk, på lagom avstånd och tycker mest om att observera, inte deltaga. Väldigt ospanskt. Jag funderar om en spansk uppfostran hade tvingat honom, trots att han inte vill?

La cabalgata de Reyes var en succé, barnet älskade det, det riktigt lös om honom vid godisregnen. Men mest spännände var polisbilarna, brandbilarna som var där för att jobba. När vi kom hem förberedde hans pappa skorna med vattentill kamelen och en banan till Baltasar. Kungen vi valt som Danis kung älskar visst också bananer. Barnet sov som en stock men vaknade tidigt. Hans pappa hade köpt många presenter, jag hade köpt några spanska böcker så den där julaftonsmorgonkänslan uppstod. Magiskt firande utan att jag varken kände stress eller spenderade så mycket pengar.

Som vanligt blir det en del kulturkrockar eller jag irriterar mig på de vattenkammade, väluppfostrade barnen i strumpbyxor o lackskor a la prins/prinsessor som inte får leka fritt. Jag ryser till några gånger när föräldrar ryter till, hotar och ja, drar hår i armen eller är hårdhänta. Det här att barnen ska lyda, inte säga emot etc har jag så svårt för. Så länge barnet bara vill leka och har kul är det väl inte så viktigt. Näe, här väljer man liksom inte sina strider utan skriker lika högt vare sig det är livsfarlig eller bara ett etikettsbrott.

Jag funderar över skillnaden mellan en svensk lugn fridfull hemmajul och en spansk som sker i parken, uteservering, promenera och visa upp sig. Ja, det är inte riktigt min grej att sätta på mitt barn skjorta, finkläder och mig själv klackar för att gått parken...?

Jo, är det bara jag som inte tvingar barnet äta upp tårta/kakor/glass/godis etc? Jag slänger mycket eller lämnar på tallriken när vi är ute och n jag förstår att man trugar med mat, frukt, grönsaker men inte med socker/sött? Sen irriterar jag mig på att pappan försöker få barnet att titta på tv när han leker bra själv? Varför? Prioritera liksom, vad är viktigast???

Vi har knappt träffat några släktingar alls, jag vet att de anser det är mitt fel men nu orkar jag inte känna skuld för det också. Att barnet får en bra relation med sina spanska släktingar är faktiskt inte mitt ansvar. Även om jag fick höra igen att det är mitt ansvar att lära barnet spanska, jag borde alltid tala spanska med honom hemma. Jag funderar över hur lite de vet om min långtidsamning (22 mån), att vi fortfarande samsover. Jag får har att han är väldigt mammig och att för mycket närhet skämmer bort honom... Som jag kommer sakna sova nära när han inte längre vill.

En av sakerna mest irriterar mig är att vuxna sa att om du studerat mycket, fått höga betyg, lyder dina föräldrar så får du många reyesklappar. Stackars barn som har svårt i skolan, de sista de behöver är att inte få stöd hemifrån. Sen är jag ju emot läxor, betyg, prestationspressen för barn i allmänhet. Det är inte förrän till höst jag ska börja besöka skolor och välja men jag har redan börjat fundera. Känns som ett stort val. Ska jag välja samma som de flesta av kompisarna eller Montessori. Planering för nästa kapitel, skolbarn.

Jag läste att flera valt ett ord för 2016. Mitt ord är LUGN. Inte stressa. Bara vara, närvarande. Jag gjorde en testövning där man skriver ett ord och sen gör en mindmap. I år vill jag läsa mer, dansa mer, skratta mer, måla mer, mysa mer, pyssla mer... Mer lugn fritid! Vara snäll mot mig själv.

Under hösten har jag varit väldigt stressad, irriterad, förbannad och kämpat och kännt mig väldigt ensam. Men barnet börjar bli stor och lyssnar, förstår, frågar. Vi hade ett fint litet samtal häromdagen. "Tycker inte du om min pappa?" Jag fick förklara att nej, men vi älskar båda dig. Att din pappa gör mig arg och jag är gladare när vi inte bor ihop. Mamma bor i Sverige och pappa bor i Spanien. "Jag bor i Sverige med dig, mamma... Jag älskar dig"

En sista långhelg i paradiset med sol och 18-20 grader innan det är dags att åka tillbaka till vardagen, vintern och börja längta till vår och påsk i Spanien.

Veckans tips:
1. 2015 mest sedda TED talks

2. Boktips:
Americanah, Chimamanda Ngozi Adiche
De förklädda flickorna i Kabul, Jenny Nordberg
Jag är Malala, Malala yousafzai
Konsten att höra hjärtslag, Jan-Philipp Sendker

3. Linda tipsade om Ekoenkelt inlägg om att konkretisera nyårslöften om ett grönare mer hållbart 2016. Läs! Jag tänkte dela in i 12 månadsutmaningar, precis som jag gjorde under 2014, med en månad utan.

Bästa boken du läst 2015?

24 kommentarer:

Åsa sa...

LUGN är det bra ord. Jag ska fundera på ett ord till mej också. Funderar över det där med kulturella skillnader i barnuppfostran, och känner igen en del av det du beskriver som spanskt, men inte allt. Här verkar folk fira jul hemma i lugn och ro, och barn är inte så himla speciellt uppklädda. Kanske mindre fokus på praktisk klädsel än i Sverige, men ganska "normalt" klädda. De verkar få leka och stoja och väsnas ganska mycket, men visst säger föräldrarna ifrån med en helt annan ton än svenska föräldrar. Det reagerar jag på ibland. Straff och belöning är vanligt både som pedagogisk metod och uppfostringsmetod - lite tabu i Sverige.
Det är inte som i Sverige här i Portugal, men det verkar inte heller vara som i Spanien.
Ni verkar ha haft det mysigt, trots en del irritationsmoment som nog är oundvikligt i umgänge med ex-svärisar eller svärisar vare sig de är spanjorer eller inte.
Snart kommer våren! Gott Nytt År!
Kram! /Åsa

Colombialiv sa...

LUGN. Bra ord!
Intressant du skriver. Jag kan tänka mig att kulturkrockarna blir mycket jobbigare, att det blir mycket mindre överseende från den spanska släkten eftersom ni inte är ett par. Vad tufft det måste vara för dig, och vilka blandade känslor inför Spanien, som väl ändå är lite av ditt andningshål, samtidigt.
Kram!

Linda sa...

Härligt att ni fick en fin högtid!
Det måste vara svårt att fostra ett barn tillsammans när ni inte har vardagen ihop och med stora kulturkrockar. Jag upplever också stora skillnader i fostran på min mans sida (som kommer från Israel), men så klart även många bra saker.
Hoppas ni får fina sista dagar på semestern!
Mina bästa böcker det här året är dessa:
Konsten att höra hjärtslag, Jan-Philipp Sendker
Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg (positivt överraskad av denna klassiker)
Min hemlighet, Petter Stordalen
Ru, Kim Thúy
Yes! därför köper vi det vi inte behöver, Katarina Bjärvall (efter ditt tips, tack!)

Bella sa...

Åsa: Jo, detta med straff och belöning men mest att en del är så hårdhänta. Vet inte om det är mer vanligt här än i andra delar av Spsnien. Detta är ju en mindre stad så många ser upp till storstäderna och klär upp sig lite för mycket nästan. Det betyder inte att många gång i träningsoverall resten av året? Trots att de inte ska träna utan som hemmakläder, fast på gatan. I Sverige är många snyggt vardagsklädda men här är det inget eller allt? Jag tog på mig solglasögon så ser man ju lite mer glamourös ut (osminkad)

Det är alltid precis samma saker som irriterar mig, anledningarna varför jag inte vill att mitt barn växer upp här. Machokulturen, könsrollerna och att mitt barn är mer introvert, observerande etc så väldigt ospansk. Skulle bli mycket tårar för att tvinga in honom i den spanska mallen. Han är öppen o social när han känner sig trygg.

Bella sa...

Colombialiv - jo, la manga är mitt andningshål, där jag släpper alla krav, skiter i att sminka eller klä upp mig. Här är jag mycket ute, på stranden, promenerar, tar det lugnt o läser böcker. Som många svenskar har det i sin stuga på landet?

Ja, jag blir väl mer irriterad när vi inte längre är ett par också. Men jag måste försöka att inte visa Dani. Han härmar mig, säger efter mig. Så jag måste försöka hålla mina åsikter för mig själv. Inte bråka mer, om precis samma saker om och om igen...

Bella sa...

Tack för boktips Linda!

Jo, det svåra är nog att jag tar hela vardagen, alla nätter, sjukdom, kommer ta läxor etc så då lämnar jag egentligen bara rollen som lekpappa??? Precis som jag inte ville att det skulle bli! Sen lagar pappan mat, tvättar (med mycket parfymerat sköljmedel) etc men barnet kommer nog inte bo mer än nån helg hos honom. Mitt svenska tänk funkar liksom inte här. Bara att försöka acceptera. Pappan vill inte heller mer än så.
Sen försörjer jag barnet ensam utan hjälp så där måste något förändras i framtiden. Jag har bett pappan iallafall starta ett sparande för barnet.

Tuvilda sa...

Tack för ditt personliga och intressanta blogginlägg Bella! Jag känner mig tacksam att få läsa din blogg! :)

Expatlisa sa...

Mycket som jag inte alls känner ingen, inte fullt ut i alla fall. Visst att barnen kläs upp och det kanske matchas mer än i Sverige men känner inte alls att det är för att "visas upp". Tycker folk generellt anstränger sig lite mer vid speciella tillfällen och då även barnen.
Jul firas ute bland vänner på dagen den 24:e (inte vi, men familjen i Madrid) men sen är det famlj som gäller hela kvällen och även den 25:e. Nyårsafton firas ju också med familjen.
Tycker mina barn blir mer öppna och sociala här. Folk VILL prata och man får aldrig känslan av att man stör, som jag ofta får i Sverige. Du har aldrig sett det så för Danis del? Att det är lättare att vara social med de som vill vara det?
Har inte heller reagerat på hårdhänta föräldrar sen vi kom hit, kan inte komma på en enda gång men är medveten om att jag lever lite i en bubbla här ute.
Stor kram

Bella sa...

jo, självklart inte det inte svart eller vitt utan en gråskala men den är inte lika tydlig att beskriva. I mitt fall har vi alltid firat en väldigt mysig jul, typ spendera dagen i pyjamas, titta på film, tv, spela spel. Inte så mycket klä upp sig, middag etc. Jo, högtiderna firas i familj men jag tänker mer på skillnaden... Ja, speciellt hur viktigt det verkar att klä upp barnen. Sen är vi ju olika, du kanske tycker det är mysigt o fint att klä upp dina barn i klänning etc men jag vill inte ens köpa finkläder för jag anser inte han behöver det. Här är det många som klär även pojkar i korta shorts, strumpbyxor etc. Får nog fota så du får se...

Skönt att du slipper se hårdhänta föräldrar. För mig räcker det med en enda förälder i parken och jag mår dåligt resten av dagen...

Jo, självklart är det positiv med det sociala med men det känns ibland som de tvingar honom och då blir det bara fel, gråt och jag blir irriterad. Dani är social när han väl lära känna människor men vill aldrig uppträda, ställa upp på foto med tomte, Reyes etc. aldrig. Han vill ju heller inte vara med på lucia, avslutning etc och jag försöker acceptera det. Tror inte många gör det här då det inte är lika ok att vara blyg/introvert utan något som man ska tvingas ur, tänk lite som i USA där alla måste tala framför klassen etc.

Jag skruvar på allt jag skriver så ta det inte för allvarligt... Ta mig inte på orden utan jag försöker beskriva mina tankar o barnets reaktioner.

Casa Annika sa...

Vilket bra och intressant inlägg! Roligt att läsa!
Jag jämför förstås med mina egna erfarenheter och åsikter. För det första är "min" spanska familj väldigt hänsynsfull och vettig, och för det andra har jag inte så många spanska vänner med barn, och de jag känner gör i princip som vi. Till exempel med finkläder, att det inte är så viktigt. Jag har själv irriterat mig på det, att särskilt här i storstaden kläs många barn upp för att promenera på gatorna i kläder som inte är lekvänliga. Det stör mig mindre sedan ett par bekanta, svenska, berättade om hur mycket de tyckte om att vara fina när de var små, vid speciella tillfällen. Klart att det är roligt att känna sig fin också. Jag minns att jag själv tyckte det, på kalas.
Jag har personligen inte varit med om att barn har trugats till att äta upp efterrätter och sötsaker.
Svensk jul och spansk jul är två helt skilda saker för mig. Svensk jul är tända ljus, mat, hemma, mys, dofter, lugn... Spansk jul är karuseller, spunnet socker, ballonger, godisregn och parader, klappar och fest. Först i år, med min lilla, har jag på riktigt uppskattat den spanska julen och accepterat skillnaden. Det måste vara en fantastisk fest för barnen!
Jag tror att en spansk uppfostran gör barn mer sociala. Det är så mycket kontakt människor emellan, hela tiden. Barn - vuxna - gamla. Alla åldrar tillsamamns, alla pratar med varandra och till varandra. Jag är inte särskilt social och folk låter mig vara. När jag leker med tanken att bo i Sverige tänker jag på hur det skulle bli med Disa. Svenskar håller distansen, håller sig på sin kant, allt ska ske på ett visst sätt... Jag tycker inte om det. Jag tycker mer om det öppnare, socialare Spanien.
Skolgången är något annat jag funderar på. Jag vet inte vilken skola jag föredrar; den spanska eller den svenska. I den spanska betygsätts barnen från början, men det är omdömen för att föräldrarna ska veta hur det går för barnen. Bara en liten del av betyget sätts efter reultaten på proven. En del föräldrar klarar inte av betygen utan ser dem som en tävling och pushar barnen hårt för att betygen ska bli bra. De flesta ser betygen för vad de är. Vissa lärare ger mycket läxor, till och med över helgerna ibland. Andra, som min sambo, ger endast läxor till barn som suttit av en lektion utan att göra någonting alls, de får göra vad de borde ha gjort i skolan hemma, för att inte komma efter. Den spanska skolan känns... tryggare än den svenska. Mindre kreativ, men tryggare. Det är sällan man hör talas om mobbning, eller elever som är hotfulla mot andra barn eller mot lärare. När något är fel i skolan ingriper lärarna, tillsammmans med föräldrarna, direkt. Här får lärarna ta mobiltelefoner från eleverna. Lärare har medel för att hantera elever som talar illa om andra barn eller lärare och elever som stör hela lektionerna. Det tycker jag är bra.
Ja, det var lite om mina åsikter. Jag tycker att det är jätteroligt med sådana här inlägg, om andras syn på till exemepel spanska och svenska skillnader! Vi ser ju alla olika saker!

Bella sa...

Jag skrev på i instagram om det här med att klä upp barnen och jag tänker mest på hur kläder få konsekvenser för barnen. De får inte smutsa ned sig, inte leka fritt. De blir väldigt mycket utseendefixering med que guApa, bonita etc. De påverkar ju mest flickorna men det irriterar mig mest i som genusdiskution. Men då kommenterade flera att de tycker om att klä upp barnen och tycker de ska kunna vara finklädda ibland och där, kanske pga att jag har en kille? Tycker jag inte barn behöver finskor, finbyxor, skjorta etc i varje storlek. Sen här går ju många barn i ljusa finkläder, flickorna i klänning och finkappa. Ja, jag irriterar mig på föräldrarna som hela tiden är på barnen med sitt inte där, gör inte så, du blir smuttsig, nej, lek inte etc.

Ja, just det du känner som trygg anser jag nog är för hårt kontroll? Jag tycker mer om typ Montessori där det är ett mer öppet klimat, där man samarbetar och det inte är så många lärarledda lektioner för få bra betyg. Har du lyssnat på Ken Robinsson? Han har ett känt TED talk "Do schools kill creativity?" Och så känner lite jag... Att vi inte vet någonting om framtiden och skolsystemet är byggt för att skapa människor som inte ifrågasätter eller tänker själva utan följer en mall. I framtiden kanske vi kommer jobba med helt andra saker, yrken som inte ens finns. Har ett gammalt inlägg med några länkar till en spansk blogg som skriver om skolsystemet. Men som sagt, jag är designer, mina föräldrar har också kreativa yrken så.. Barnet vill just nu bli polis?!!

Har du upplevt att föräldrar är hårdhänta? Rycker tag i barnet och hotar? Jag tycker det händer här, speciellt i Cartagena varje gång och jag tycker det är så jobbigt. Många verkar inte ha upplevt det så jag undrar om det är extra vanligt i södra Spanien som kanske är mer traditionellt? Det blir mindre men jag minns att jag t.o.m sagt till och ansett att de misshandlar barnet. Nu är det ju förbjudet även i Spanien. Mycket hot för att få barnen att uppföra sig.

Bella sa...

Jag tror att jag mest irriterar mig på de sociala trycket. Traditonella religiösa kärnfamilj, klassamhället. Att mitt barn är fattigt i han får leka o smutsa ner sig... Eller guiri kanske? Det svåra i att växa upp mellan två länder och kanske inte känna sig helt hemma i nått???

Bella sa...

http://backstageimodebranschen.blogspot.se/search/label/spaniensvenska
Här finns nästan alla mina inlägg om Spanien samlade.

Min gamla lärare skriver här intressant
http://casitawendy.blogspot.com.es/2013/05/imaginacion.html
Om spanska skolsystemet

https://m.youtube.com/watch?v=iG9CE55wbtY
Ken Robinson

Tuvilda sa...

Ang skola: Jag har jobbat (rätt lite men ändå) på Montessoriskolan Casa i Örgryte. Jag tyckte det kändes trevligt...

En till sak: Jag gillar utvecklingssamtalen i Sverige, det blir ett bättre förtroende lärare-elev+förälder tror jag. Där får man veta hur det går för eleven jämfört med kunskapskraven/målen. Det är ju som istället för betyg.

En tredje sak: Partes. I Spanien såg jag att det fanns ett utvecklat system för bestraffningar. Och inte lika utvecklat system för beröm.

En annan mening du skrev CasaAnnika: "Bara en liten del av betyget sätts efter reultaten på proven." Vad sätts betygen på? Vad värderas? Vägs även uppförande in? Det skulle vara intressant att veta. Här i Sverige sätts betygen på hur långt eleven nått i förhållande till målen i kursen. Alltså hur väl eleven kan göra en viss sak t ex analysera: översiktligt - utförligt - utförligt och nyanserat.

Här i Sverige ska de inte sättas pga uppförande eller hur trevlig nån är, närvaro osv... Det har nämligen inget med målen i kursen att göra. Sedan kan ju självklart närvaro spela in med hur mkt man kan SE av vad eleven KAN jämfört med målen...

Intressanta inlägg! :)

En fråga: Har de nationella prov i Spanien?

Bella sa...

Intressanta kommentaren - Tack allihopa!!!

Ska kolla upp Casa, det ligger ok åt mitt håll av stan. Nu står barnet i kö till Montessoriskolan Centrum i Vasa men så finns även en kommunal Montessori vid Johannebergskolan (som han tillhör). Annars är det även skolan i centrum men den har haft dålig kritik flera år. Ja, inte lätt. Förra året fanns det inte platser så elever fick plats ännu längre bort. Ja, svårt val! Håller alla val öppna.

Jag tror också mer på samtal än betyg. Speciellt eftersom som många verkar bry sig mer om betyg än lära sig eller att det är betyget som är resultatet liksom. Såg en Interesant dokumentär om PISA studierna tror den hette Alfabet/Alphapet hur skolan är i Kina när Den rankas högst, vilken press på eleverna att en del tar självmord. Att nationella prov är så viktiga. Ja, kolla om jag hittar länk.

Jag har isllfall bestämt mig att det blir svensk skola för mitt barn. Känns mest rätt för mig, enklare med läxor etc och mer kreativt!

Expatlisa sa...

Intressant läsning! Känner också att jag har accepterat den spanska julen men också bestämt att vi i den mån vi kan ska fira hemma för att behålla så mycket av det svenska som vi kan. Sen göra det mesta av Reyes som jag tycker är en härlig tradition!
Skolor kan jag inte mycket om, har ju satt mina i brittisk och stormtrivs än så länge med den.

Expatlisa sa...

Känner inte en enda religös förutom makens släkt i Sevilla. Kärnfamiljer finns det många, i alla fall i min ålder, men det har jag mest sett som positivt. Inte för kärnfamiljens skull, det struntar jag i, men att man kanske inte ger upp lika lätt? Att man inte tror att gräset är grönare på andra sidan? Att man förväntar sig egentid, partykvällar, karriärer samtidigt etc fast man har familj med små barn? Jag vet inte. Bara intressant att se hur olika vi ser det.
Sen om folk har åsikter om att mina barn är smutsiga av lek det struntar jag faktiskt blankt i och det tycker jag du ska göra också. Kram!

Bella sa...

ExpatLisa Med religiöst tänker jag mer på hur en del religiösa åsikter som att skiljsmässa är det värsta, förbjudet etc. Den nya påven tycker jag börjar införa bättre saker men för mig blir det mycket dubbelmoral. Med kärnfamilj känner man nog bara av det när man är ensam. Jag önskar kanske att saker hade utvecklats annorlunda, precis som när jag ser förälskade människor. Saknar nog någon i mitt liv. Men även att männen förväntas vara på ett visst sätt, ja, här blir det också personligt men mitt ex betalar ju ingenting, och om man nu ska känna att det är ok med mannens roll så får han faktiskt tjäna pengar. Tror många fortfarande är beroende av sina män, deras inkomst men när man som kvinna inte är det ställer det alla roller på sin spets, vilket provocerar. I Spanien har ju många kvinnor ingen möjlighet att separera då de har ingen egen inkomst, har kanske varit hemma hela livet. Det finns inte nått skyddsnät.

Sen tycker jag det är jätteskönt att slippa träningshetsen, mode o inredningspressen, egentid, åka på spa, karriär etc. I sverige måste man balansera på väldigt många fler ben vilket inte behövs här. Men. Samhället är uppbyggd efter en kärnfamilj där kvinnor inte jobbar heltid så hon kan lämna/hämta, laga mat etc och om jag inte lever så, så komplicerar och försvårar det ju livet för alla ensamstående.

Ja, jag försöker att inte bry mig men när kommentarerna är så höga för att jag ska höra så... Igår vände sig en halv uteservering på sig och stirra på Dani när han sprang genom lite löv.... Låter ingen barnen leka med löv? Nej.

Bella sa...

ett tankeexperiment är ju att fundera över vad som skulle hända om du var den som jobbade och din man skulle göra det du gör och hur omvärlden skulle reagera då? Jag och I hade ju bestämt att han skulle vara pappaledig när jag fick jobb på Lindex men han hatade det, omvända könsroller och lämnade mig i Sverige med barnet och jag fick betala för barnvakt under en sommar till jag fick förskoleplats. Jag förlorade pengar, fick ta av sparade pengar men hade ju skrivit på ett kontrakt. Ja, finns så mycket jag inte berättar om som har just att göra med pengar, roller, normer etc.

Så länge man lever som normer reagerar ju många inte. Men kan tänka mig att du fått en del reaktioner i Sverige på att vara hemma, kanske därför du trivs bättre i Spanien där det är mer normalt. Men, det förutsätter ju att mannen har en hög inkomst eller att man har en partner i sitt liv. Jag önskar att pappan tog sitt ansvar både vad det gäller pengar men även så är det ju inte vanligt här att dela lila på barnen. Utan om vi skulle bo här skulle han fortfarande troligen bara ha barnet varann helg. Han vill inte mer... Och så kan han skylla på det spanska sättet och få medhåll.

Expatlisa sa...

Förstår att jag inte ser kärnfamiljen med samma ögon som du eftersom jag lever i en. Och här i området vi bor i håller jag med om att det ofta är en mamma hemma, eller så jobbar båda men känner än så länge ingen där pappan är hemma. Men å andra sidan ser det väldigt annorlunda ut bland Ds barndomsvänner i Madrid. Där är ingen hemma, båda jobbar och turas om att hämta och lämna för att få det att gå ihop. Och papporna är väldigt närvarande. Så jag tror verkligen att båda finns även i Spanien. Och bland de par där båda jobbar känner jag ingen som åker på tjejhelger, spa eller bråkar om egentid.
Behöver inte leka med tanken att mannen skulle vara hemma, det skulle inte funka. Basta. Just nu är jag hemma för att jag vill och kan. Jag måste inte vara hemma för att det ska funka men självklart underlättar det för hela familjen. Använder fortfarande föräldradagar så har egentligen inte varit hemma mer än andra i Sverige - eller jo det har jag ju eftersom jag fått pappans dagar också. Hade hela familjen bott i Sverige hade vi säkert fått kommentarer.
Förstår att det ligger en massa bakom allt du skriver, och att du skriver från din erfarenhet. Vill ändå kommentera och diskutera då vi ser mycket på olika sätt men även mycket annat på samma sätt. Tycker att det är kul att "prata" med dig.
Och det klart Dani ska leka med löv. Skulle jag fått en blick eller kommentar om det (har bara hänt i Madrid, med vattenpölar) så tycker jag mest synd om den personen och dess barn som inte får leka i löv. Jag låter det inte irritera mig men det är alldeles säkert lättare om det inte händer hela tiden.

Bella sa...

Jag tycker också det är så kul att prata med dig! Det hjälper mig hålla distans att få skriva av mig och analysera. Jag borde inte irritera mig som jag gör, då det är precis samma saker varje gång men en del saker speciellt det här med hot, hårdhänt är någonting som barnets pappa kan göra och då blir det även personligt. Ja, barnet håller på att bli väldigt svensk, eller mig och jag vill vara mer öppen men en del saker kan jag inte gå med på. Det blir mycket disskutioner mellan oss! Samma igen och igen och igen...

Jag måste försöka hålla käft tillsammans med barnet men barnet är mammigt, blir rädd, söker trygghet och spelar ut oss mot varandra. Jag tror på att barnet är den oskyldiga och inte alla på att hålla gemensam hård front. Om det nu inte gäller typ att inte äta godis under veckorna. Ja, det ska bli skönt att åka hem.

Självklart finns det många familjer där båda jobbar, men då har många hjälp av mor/farföräldrar eller nanny. De är inte helt ensamma som jag. Skoltiderna behöver förändras anser jag för heltidsarbetande mammor eller fritids införas. I Sverige har ju barn bara fritids till de är 10 sen måste de ju gå hem själva därför tänker jag att jag måste flytta närmare skolan.

De handlar nog om många känslor! Både livet som inte blev... Men även att det inte skulle behöva vara så jobbigt om pappan varit svensk? / tagit sitt ansvar och inte hela tiden skyllt ifrån sig med stöd från hans kultur.

Det bästa med att blogga är ju alla kommentarer och jag älskar att provocera lite för att få igång en diskution. Jag brukar generalisera och dra saker till sin spets för annars blir det så lagom... Kulturkrockar är ju kul och intressant att läsa. Men jag provoceras inte

A sa...

Intressant inlägg och intressanta kommentarer. Det som jag kan tycka är jobbigt när vi är hos svärfamiljen i Barcelona är bla att jag upplever att det oftast är de vuxnas behov som står i centrum på bekostnad av barnen. Tex i julas på stora julkalaset så lyfte sambons kusin upp vår dotter på två år och hon protesterade vilt och ville ner (vilket inte var så konstigt då de senast träffades när dottern var sex månader). Kusinen fortsatte dock att hålla dottern och skrika högt om allt hon tyckte var kul. Det tog tre tillsägelser innan dottern släpptes ned. Då blev det dålig stämning. Sambons kusin hade ju så roligt med dottern...

Könsrollerna upplever även jag som mer uppdelade än i Sverige. Blir alltid lite irriterad på att jag alltid får alla frågor om vad dottern ska äta, ha på sig, blöja etc. Sambon har ju lika bra koll som jag men han tillfrågas inte... Jag får även alla instruktioner om vilken mat som finns och var handdukarna finns och lakanen och hur tvättmaskinen funkar...

Hmmm lite frustration kom fram här men, men, kul att läsa om andras erfarenheter:)

Bella sa...

Känner så väl igen det här med att vuxnas behov går före barnets och det gör mig så irriterad. Speciellt när barnet tydligt visar att det inte vill och personen fortsätter, tvingar barnet. Ser väldigt många som tvingar små bebisar bada/doppa huvudet på somrarna och de gör mig så förbsnnad för alla bara skrattar medan barnet gråter... Grrr! Sen är jag nog väldigt känslig och känner med barnet. Jag tyckte det var extremt jobbigt när mitt barn grät otröstligt som liten.

Ja, det är det jag menar med mammaansvar, allt är mitt jobb, mitt ansvar typ ingenting pappans... Jag kämpar som en galning men det är det ingen av släktingarna som ser ut ger mig ännu mer skuld, skam och dåligt samvete istället för att heja på. Orkar inte höra det. Eller att pappan är så himla jämställd för att han leker en kvart när jag äter min mat liksom. Jag har barnet på mer eller mindre heltid. Prata inte om jämställt med mig! Ja, det var många som tittade när jag läste bok på uteservering och pappan lekte med barnet.

Ja, väldigt könsstereotypa kläder etc. Färger, leksaker etc. Sen älskar mitt barn fordon så han är ganska typisk pojkigt men jag försöker bredda men det är ju inte alla som tycker jag borde utan undrar liksom varför...

Ja, väldigt kul med allas kommentarer och egna erfarenheter. Sen är det ju väldigt olika vad man själv irriterar sig på. Reagerar på!

Anonym sa...

Vad gäller kläder hade barnet mer svenska kläder i Sverige och har mer franska kläder nu. Jag tycker nog inte kläderna är viktiga. Men han har nästan aldrig skjorta, jag tycker att knapparna tar tid. Men bomullsbyxor eller mjukisbyxor är ju inte olika vad gäller bekvämlighet även om chinos ser mer "chict" ut... Sedan kan jag sakna att man kan klä alla barn i rosa och lila i Sverige för det gör jag inte här. Jag saknar genusmedvetenhet! Jag saknar att pappor inte tar lika mycket ansvar. Min sambo hjälteförklaras för att vi delar lika... Jag älskade att vara kalasklädd när jag var liten tjej, lackskor och snurriga kjolar, och jag tyckte om att ha mjukiskläder i vardagen.
Tvâsprâkigheten har varit lite av ett problem med svärfamiljen. De tycker att det är onödigt att barnet lär sig svenska. De vill inte att han ska gâ i internationell skola. Ibland när jag översatt för att inkludera svärfamiljen har jag fâtt kritik för att jag inte är konsekvent. Och de vill att han ska bli flytande i engelska vilket de tror att han kommer bli eftersom jag har bott i London i ett par âr... De fattar helt enkelt inte riktigt vad det är att vara bikulturell eller varför det har ett värde för mig eller för oss som familj.
De är starkt emot barnets "svenska" uppfostran... fast jag ju tycker att han inte uppfostras särskilt svenskt jämfört när vi bodde i Sverige. Jag kramar och tröstar och leker för mycket när jag borde straffa och höja rösten. Barnet är bortskämt, och kommer inte "lyckas" i livet om vi inte ställer mer krav pâ ett mer auktoritärt sätt... Att barnet fick välja själv om han skulle ha jackan pâ sig ute i höstas var "skandal" (han kan frysa ihjäl och bör inte bestämma själv). Barnet tar för mycket plats, han tillâts prata för mycket, han borde varit torr tidigare, slutat med vagn tidigare, slutat med dagssömnen tidigare, bada varje kväll. Vi borde tvinga honom äta upp maten o s v...
Här är aga fortfarande tillâtet och jag ser ofta föräldrar som slâr sina barn. Vuxna slâr till och med varandra. Det handlar om smisk, och örfilar, släpa i armen, smäll pâ fingrarna. Men jag hoppas att det minskar. Men jag misstännker att även bland vâra vänner kanske det finns föräldrar som slâr sina barn. Annars är det time out/"hörnet" som används i skolan och i hemmet. Och man tar inte alltid upp bebisar som grâter..
Men jag brukar själv säga till mitt barn att han ska lugna ner sig pâ sitt rum.
Samsovning och amning är kontroversiellt. Jag skulle säga att amning är vanligt men att den äldre generationen inte är bekväm med amning vilket gör ammande mammor väldigt defensiva? Samsovning tror jag är ovanligt och speciellt med större barn. Bebisar samsover kanske om de är sjuka eller första tiden...
Jag är för betyg och läxor i skolan men jag vet inte riktigt frân vilken ârskurs. Här är kraven höga redan i förskolan och mânga barn tycker inte det är roligt att gâ i skolan. Klasserna är jättestora, 30 fyraâringar med en fröken, vilket gör att lärarna nog behöver vara lite mer auktoritära...