31 jan. 2016

Minnen...

Året är ett vägskäl, beslut om vilket håll bygga vidare eller börja skapa ett nytt liv. Läste orden i ett horoskop för Vattumannen året 2016. Veckan bestod av snökaos och tunga svar. Är man någonsin förberedd på att förlora sina föräldrar? Nästa helg är det minnesstund för min mormor, jag tar med min femåring då jag gärna vill träffa släkten. Han är i en frågvis period men döden skrämmer eller oroar honom inte. Hans farmor och farfar är ju döda. Vi går förbi kyrkogården varenda dag påväg till förskolan.

Som mitt barn längtat efter snö. Så många fina roliga minnen. Så få dagar snö han haft under sitt liv jämfört med strand, sand. Glädjen och skratten att åka nerför pulkabacken tillsammans. Jag har träningsvärk efter att ha dragit barnet på snowracer/pulka till förskolan och känner mig så himla svag. Min kropp är svag, jag behöver äta upp mig lite, får lätt yrsel... Jag måste tänka mer på mig, speciellt att prioritera mat. Att äta mycket vegansk funkar inte riktigt just nu. Behöver mer näring. För att orka.

Ibland händer lite för många jobbiga saker samtidigt och jag känner direkt hur jag dras ner under vattenytan. Det tråkiga gråa regniga vintervädret hjälper ju inte precis till.

Jag började skriva förra helgen men tankarna ville bara berätta deppiga saker om rädslan inför mammas demens. Att förlora någon jag älskar, snart. Nu sitter jag på ett hotellrum i Växjö i väntan på att frukosten ska öppna. Barnet tittar på Barnkanalen och leker i sängen. Jag trivs i små hotellrum. Hemma har jag ju ingen tv i sovrummet och iPad/mobilförbud förutom nån mysig helgmorgon med frukost i sängen.

Mormor blev 92. Morbröderna hade gjort ett fint bildspel med bilder från hela hennes långa liv och vi såg likheter, släktdrag. Pratade om minnen, alltså galet vuxen när man säger det måste vara 15,20 år sedan... Fyllde 35 i veckan, ingen åldernoja men det låter så vuxet. Med ett barn på snart 5 år. Tankar på att jag varit mamma i fem år. Jag hade inte planerat längre än hit mentalt. Jag menar att när jag drömde om framtiden, graviditet, bebis, barn så slutade alltid tankarna vid småbarnsåren.

Ibland tar de jobbigaste tankarna över, att mitt barn kommer troligen förlora sina morföräldrar innan han blir vuxen. Mina föräldrar fick ju mig när de var 37 o 40. Jag ville så gärna få barn innan mina föräldrar blev för gamla. Men tanken nu på att han kommer förlora dem, att orka med min egen sorg. Ja, deppigt värre just nu...

Det positiva med att vara medveten gör att jag vill umgås mycket och skapa så många minnen som möjligt tillsammans.

Veckans tips!

1. Ekoenkelts inlägg: 100 saker du kan göra för en mer miljövänlig hållbar vardag och Hållbara mål inför 2016. Läs!!!

2. Bloggen OBESPRUTAT: Läs t.ex 5 snabba tips för ett mer giftfritt hem eller barnkammaren - hemmets mest förorenade rum

3. Nya matvanor kan rädda planeten i DN Näst på tur för mig står minska på mejeriprodukter och slänga mindre mat. Jag är ganska bra på att äta upp rester, frysa in etc men slänger för mycket frukt/grönsaker delvis pga av att barnet inte vill ha mer.

4. Boken Jämlikhetsanden står näst på tur efter Det här förändrar allt av Naomi Klein som jag läser nu. Bokrecension i DN

5. Johanna N Slow Fashion bloggar nu på The waves we make (Läs hennes inlägg om att älska att resa och hållbarhetsdilemmat) och jag upptäcker även de andra bloggarna som flyttat dit. Läser om att pengar är tid hos Spenat i Stan och downshifta hos Rania Maria

6 kommentarer:

Åsa sa...

Tungt. Beklagar. Om man kunde skicka lite styrka..

Är själv inne i en period då jag tänker mycket på hur framtiden ska bli. Mina barn är ju inte småbarn längre. Snart är jag tonårsförälder. Det svindlar lite. Och sedan? Hur ska det gå för dem? Åldrandet...

/Åsa

Emma sa...

Ja, den här åldern vi är i kommer med de där oundvikliga insikterna och erfarenheterna. Jag vet hur jobbigt det är med sjukdomar, att inte veta, att inte veta hur länge de finns kvar, att vilja ta vara på tiden...Jag flyttade "hem" till Europa av den orsaken. Min pappa gick ju som du vet bort för två år sedan och mamma är multisjuk - har kol, typ 2 diabetes, hjärtproblem, också med hög risk för stroke... Och mina föräldrar var ändå inte särskilt gamla när de fick mig - 28 och 32. (Jag är 37 idag) Demens har jag aldrig själv upplevt på nära håll men det måste vara otroligt jobbigt och skrämmande!


Att börja komma ur småbarnsåren är lite chockartat. Det är ännu en etapp att vänja sig vid, men det är så fint att lära känna de där unika små personerna och se dem utvecklas.

Samtidigt innebär ju deras uppväxt vårat och den äldre generationens åldrande. Jag upplever verkligen ständigt att tiden är knapp. En slags konstant sorg jag inte tror kommer att släppa

JohannaN sa...

<3 Hoppas du hittar någon slags energi genom allt! <3 Och tack fina du för att du tipsar om The Waves We Make! styrkekram

Bella sa...

Tack Åsa! Ja, skolbarn, tonårsförälder. Bara detta att barnet lyssnar, förstår, frågar... jag måste bli bättre på att välja mina ord. Inte dela mina vuxenproblem med barnet. Ja, hur ska det går för dem...

Tack Emma! Ja, du har redan varit med om halva din resa, jag är glad att jag bor nära, att vi umgås mycket men samtidigt så kommer nog chocken bli större. Jag har väldigt lite erfarenhet av demens själv, får nog läsa på lite mer speciellt om hur man lockar fram minnen. Mormor var dement sista åren, alzheimer och kände inte igen oss...

Det har ju förvärrats gradvis så jag har ju haft chans att sakta vänja mig men så jobbigt när minnen försvinner. Ett helt liv, min barndom...

en konstant sorg, så fint beskrivet...

Ja, att komma ur småbarnsåren är speciellt, att jag delar mitt liv med en person. Inte längre en bebis som jag ska ta hand om, att förbereda honom för livet... att svara på alla frågor...

Förstår att du vill ha mer "liv" i ditt liv! En del av mig känner sorg över livet som aldrig blev, familjelivet...

Kram på er!

Ann-Christin sa...

Beklagar sorgen och skickar massa kramar. Jag har ingen egen erfarenhet av anhöriga med demens men har förstått att det är oerhört jobbigt både för den som insjuknar ( kanske till en början utan att förstå vad som är fel) och för de anhöriga (som heller kanske inte förstår vad som håller på att hända).

Casa Annika sa...

Usch så tungt! Jag beklagar verkligen!
Och jag förstår vad du menar med sorgen att barnet inte ska få bli vuxen med mor- och farföräldrar. Din egen sorg är värst att bära, men... Mitt barn, ett och ett halvt år, föddes utan morföräldrar och nyss avled hennes farmor. Bara farfar kvar, och han är gammal. Det känns så tråkigt!
Det positivia, som du skriver, är att det finns tid att skapa minnen. Ditt barn är fem år och kommer att minnas.