26 feb. 2016

Att växa upp som svenskspanjor...

Det blir mer och mer tydligt att jag o barnets pappa inte har växt upp i samma land/kultur, förvånad undrar jag om han aldrig spelat memory, yatzy, uno eller sällskapsspel. Vi bråkar om mattider, jag tycker han ska anpassa sina sena spanska tider, när han är här då barnet är van att äta lunch 11-12, middag 17-18 eller läggdags, barnet brukar somna mellan 20-21 men då ska det lagas mat, stekas o stökas, hemma i min lilla 2:a... Ja, så vaknar jag o går upp mellan 05-06 och lagar frukost. Jag anser att vi borde leva svenska tider i Sverige (då barnet går på förskolan och jag jobbar) och när vi är på semester i Spanien anpassar vi oss med sen lunch, sen middag etc. Siesta i skuggan/inomhus. Spanska tider. Barnet brukar äta dubbla luncher, både svensk o spansk tid.

Som jag irriterat mig o grubblat över hur jag ska få pappan mer pedagogisk, både för att leka mer utvecklande lekar för att lära barnet mer spanska men mest för att inte tycka det är ok att spendera halva dagen framför tv:n/ipaden. Barnet är som en svamp och suger intresserad upp allt från alfabetet, undrar hur ord stavas, försöker skriva till frågar hur saker fungerar, vill veta mer om allt. Men, vi har som sagt väldigt olika uppfostran då jag växte upp i ett kreativt tryggt hem där jag skapade, lekte o stökade till, fick möblera om... Ja, en väldigt fri uppfostran.

Pappan förstår liksom inte vad jag pratar om utan fortsätter med hot, mutor, belöning, skam o skuld. Vilket jag verkligen hatar! Jag har läst 20-25 olika böcker om barn och valt ut de delar jag tycker om, som passar mig, barnet medan pappan knappt har satt sig in i hur en svensk (reggio emilia) förskola fungerar. Vad hans eget barn gör på dagarna och lär sig. Så glad för den svenska kommunala förskolan och stödet jag känner a la "it takes a village". Barnet älskar vara där, trivs med sina kompisar och lär sig så otroligt mycket. Men det är ju inte alls som spansk skola, där jämnåriga lär sig skriva skrivstil etc. Förväntas sitta lugna, tysta o lyssna?

Att försöka finna balansen. Mellan mina svenska fria tankar och pappans spanska traditionella sätt. Att vara den som tar allt ansvar medan den andre föräldern är en lekpappa, som skiter i alla rutiner, mina regler och bjuder på godis på vardagar, går till McDonalds, anser att ett besök i leksaksbutiken är pedagogiskt...

Puh!

Under flera år när jag var liten bilade vi ner till sommarhuset i Spanien, olika vägar genom Europa och det skulle jag gärna vilja göra med Dani, speciellt i södra Frankrike och Italien. Han hatar ju tyvärr åka bil och blir lätt illamående så det får nog vänta några år men dagdrömma kan jag ju alltid. Jag åkte tåg ca 1 ggr/månad mellan Madrid o Cartagena (5h) under de tre åren jag studerade där så det finns med på min "att uppleva med mitt barn"-lista. Madrid, kanske kanske redan i år... egentligen borde jag åka dit som egentid. Återuppleva gamla minnen.

Jag hade funderingar på Legoland i april/maj men tror tyvärr det är/blir en för lång dyr resa för att vara värt det (nästa år kanske). Barnet vill så gärna tillbaka till Nordens Ark (Han älskar sitt snöleopardgosedjur och lejon/tigrar/leoparder etc) så det har jag lovat, tänkte kombinera det med ett besök i Smögen. Dagsutflykt till Marstrand, åka skärgårdsbåt i Gbg södra skärgård och även hälsa på vänner i norra skärgården, Varberg. Kanske Borås Djurpark eftersom barnet tycker om djur. Som jag längtar till våren.

Bara 3 veckor kvar tills vi åker till Spanien under påsk. Sen är det äntligen vår... Jag tycker vintern har varit lättare än andra år (förra februari/mars var så jobbig, mycket VAB etc) kanske pga av snöglädjen, att det varit ganska soligt och mindre regn i Gbg.

Snälla, jag behöver positiv input med det här med att växa upp mellan två (flera) länder, kulturer, språk, traditioner etc för just nu har jag lust att bara vara svensk mamma. Skita i att vara så himla förstående, acceptera och jonglera alla andras åsikter (inkl. spanska släktingarnas).

Har ni funnit balans? Mellan era olika länder, kulturer, normer och åsikter...

Veckans tips:
1. Why Millennials are trending towards minimalism =
The Sharing Economy, Technology and Mobility, Environmental Concerns, Living Preferences, Experiences > Possessions

2. Bortugals inlägg om svenskar i Portugal fick mig att fundera över svenskar i Spanien, livet som utlandssvenska och sen blogghoppade jag vidare till Onkel Toms Stuga, läste intressant om ekonomi, spara pengar och det provocerande i att vara priviligierad bortskämd svensk som kan välja att leva enklare. Drömmar som idealiseras om att fly vardagen, vintern o kylan och flytta till värmen o solen utomlands.

26 kommentarer:

Nora sa...

För oss krockar det mest i kontakten till den italienska släkten, min man är så "svenskfinlandiserad" att han nu efter 10 år här tycker att det här är det "rätta" sättet... Men barnen blir förvirrade när farföräldrarna frågar vad de har gjort i skolan, då de som fyraåringar fortfarande går hos en dagmamma och är mycket hemma med mig. Jag är tacksam för stödet från pappan. Släktingarna har ibland en massa krav på hur italienska barn ska vara, och mina är ju inte så. De är leker intensivt, är kreativa, säger tillbaka åt vuxna m.m. Vi brukar mest säga att ja, de är finska barn, de bor i Finland och kan inte magiskt väntas bete sig italienskt. Familjen där förstår sig inte heller på att jag samsover med barnen, men är inte direkt kritiska heller. Jag är en helt enkelt en (lite konstig) finlandssvensk mammam, inte en italiensk, och det måste accepteras. Barnen pratar ändå flytande italienska och är supersociala och väluppfostrade.
Ursäkta för ett rörigt svar :)

Tuvilda sa...

Jag vet inte vad jag ska skriva om det kulturella Bella! Det verkar iaf jobbigt! Kan du och pappan prata? Det låter inte som att ni får ut så mycket av det tyvärr... att prata alltså..

Jag och min spanske sambo lever ett rätt svenskt liv skulle jag nog säga. Men i Spanien anpassar jag mig efter deras tider och takt, så gott jag kan.

Ett tips: Åk ut till skärgården nu, på vintern! Det är fantastiskt fint och rofyllt - även om man inte kan bada. Om man inte orkar gå iland kan man ta en av båtarna som har café och som går långt och bara åka ett varv. Kostar ju lika mkt som en spårvagnsbiljett. Billigt och bra. Fikat är dessutom mycket billigare än i stan! Och fantastisk utsikt! Tror du att Dani hade gillat det? Kanske något att ta med pappan på också?

Nu ska vi gå ut i den soliga norrländska vintern, åka buss och promenera ner till Bildmuséet och äta lunch. Det är vår grej! :)

Anonym sa...

Hmm. Vi har balans i vâr kärnfamilj. Men vi krockar med svärfamiljerna. Vi har ju kompromissat hälften franskt och hälften svenskt. Det gör att vi krockar med morföräldrar och med farmor. Men det har varit lätt för oss att kompromissa som föräldrar. Vi har läst litteratur tillsammans och pratat, pratat, pratat. Samt att vi bägge haft ansvar för barnet och känner barnet och därför hittat vâra sätt som fungerar. Tid tillsammans att prova olika metoder.
Jag tänker för dig att ni kanske inte har tiden. Och att ni inte kan hitta balansen. Därför tycker jag du ska acceptera, vara förstâende, anpassa dig. Det är inte roligt, men är bättre än konflikter.
Men jag förstâr att du kanske inte riktigt klarar av det? För det har inte jag gjort med svärfamiljen? Dela upp tiden mera kanske? Och att du tänker att du kör din uppfostran med barnet när ni är ensamma. Att pappan kör sin uppfostran när han har barnet. Du har mesta tiden, och du kan "laga" barnet när pappan inte är där, sâ dina värderingar vinner nog i längden ;o)? Mutor, hot, straff, hög röst, godis, macdonalds... Jättebra att du inte använder det. Samtidigt har det nog ingen direkt skadlig effekt pâ barnet heller. Inte när det inte sker hela tiden. Sedan vet jag inte hur öppet ni kan kommunicera du och pappan. Nyckeln är vâl att kompromissa men ibland kan man ju inte eller vill inte? Om ni bara hamnar i konflikt skulle jag backa och inte diskutera uppfostran. Om du tror att ni kan kompromissa bägge sâ kan det ju vara lönt att prata. Kanske en sak i taget? Det du tycker är jobbigast.
Tiderna förstâr jag blir viktiga när ni är i Sverige. Lite kanske du kan jämka? Vi ât alltid klockan 12 och kl 19 till och med i Sverige och nu i Frankrike äter vi snarare 13 och 19 utan mellis pâ förmiddagen... Barnet fixar det. Annars köra extra mellis eller att pappan äter senare eller dubbla mâltider eller vad som? Mitt barn klarar av att skippa mâltider men det där är ju lite olika och i olika faser hur jâmna barnen är i humöret. Har din unge en tid han säger han âr hungrig skulle jag ju ge nâgot att äta. Men att han smâäter ibland. Dâr skulle jag bara blunda för det. Viktigare att ha umgänget med pappan än att inte smâäta?
Vad gâller svärfamilj? Tja. Hâlla god min. Vara sâ flexibel som möjligt och kanske försöka umgâs kortare stunder, förklara mindre vad gâller uppfostran? Vi träffar farmor mycket mindre än tidigare eftersom hon är vâldigt kritisk och vi inte är överens om uppfostran. Inget jag rekommenderar. Hade hellre velat kunna umgäs mera. Därför rekommenderar jag anstrânga dig mera sâ länge du orkar. Men jag orkade inte med all kritik, och det var inte ett särskilt positivt umgänge för barnet heller att bara blir utskälld. Samtidigt tycker jag kanske att det är bra att han blir kritiserad ibland av henne, och upplever auktoritär uppfostran, jag vill inte att hon ska vara barnvakt över natten, men att vi träffas och att hon suckar över barnet tycker jag inte gör sâ mycket sâ länge han inte blir jätteledsen... Mormor och morfar skämmer bort mycket mer än vi själva. Där är lösningen tvärtom att de fâr vara sâ mycket barnvakt som möjligt. Sedan har vi lite mer regler hemma. Men jag orkar inte vara "co-parent" med mormor och morfar. Just saker som, socker, regler, vara konsekvent... De har friare uppfostran vilket inte gör nâgot sâ länge jag inte känner att de gör tvärtemot vad jag precis sagt. Alltsâ vi träffas mindre alla tillsammans. Barnet äter bara bullar ett par veckor om âret tillsammans med mormor och morfar. De tycker jag är sträng. Ingen fara?

Bella sa...

Nora: Ja, jag får nog börja svara/förklara att barnet växer upp i Sverige, går på svensk förskola etc, kommer bli mer svensk... Blir bara så himla irriterad när det direkt frågas om barnet börjat lära sig engelska - ja, engelska! Att han måste ju få extra lektioner i det, framtidens språk. Eller nedvärderar svenskan eller tror vi talar engelska i Sverige... Men mest irriterar jag mig nog på min roll i deras ögon, att allt är mammans ansvar och inget pappans... Det finns inget tänk alls på jämlikhet utan bara machoåsikter typ "leva hemmafruliv" och jag vill bara skrika att då behöver ju faktiskt pappan försörja familjen...

Intressant att läsa dina tankar och skönt att du har mannen på din sida. Jag kommernog få acceptera att när barnet är hos pappan får de göra precis som de vill men ja, det finns mer bakom (alkoholproblem) som gör att jag inte litar på pappan. Tyvärr.

Tuvilda: när jag blir arg och säger till så går de till parken, var ute o lekte i snön etc men jag vill inte behöva säga till... Barnet går bara 15h när pappan är här och han behöver mer än bara titta på tv liksom... pappan vågar inte göra nått mer eller mindre, inte ens gå på museum. Det funkar mycket bättre i Spanien, där han känner sig hemma, kan språket etc. Pappan har typ aldrig rest, kan dålig engelska o ingen svenska...

Bella sa...

Anonym: tack för att du delar! Det hjälper att sortera bland känslorna... Tyvärr finns så mycket känslor (medberoende) och så många små saker irriterar mig. Jag anser nog att det är pappan som ska börja ta med ansvar, inse att han faktiskt har ett barn som börjar bli stor och om de ska få en relation måste han jobba på den. Om barnet ska lita så ja, tid. De behöver mer tid. Tyvärr finns inte riktigt den. I sommar är vi i Spanien 5 veckor, nu i påsk två... Och då bor barnet hos mig. Barnet vill inte bo hos sin pappa och jag kände i julas att jag inte ville tvinga barnet. Vi borde nog helt enkelt inte umgås, speciellt inte bo ihop i min lilla tvåa när vi inte är tillsammans. Jag är för snäll. Men med släktingarna ska jag försöka att inte diskutera även om jag nu har bett dem om hjälp för att prata med pappan om nu barnet om nått år ska sova över hos sin pappa. Våran relation är nog gör infekterad för att vi ska kunna prata. Vi är liksom på två helt olika nivåer. Jag har ju tagit allt ansvar under 5 år. Jag vet inte...

Tur är ju att jag trivs så bra i Spanien, vi har sommarhus och kommer vara mycket i Spanien och barnet får många fina minnen med min familj. Men det blir ju tyvärr som svenska turister i Spanien... Inte alls spanskt liv. Ja, det jag känner är väl att jag skulle vilja och samtidigt inte att barnet får uppleva äkta spanskt liv med släktingarna men... Kanske löser dig detta av sig självt när barnet vill bo hos sin pappa, träffa spanska släktingarna etc. Nu tyvärr får jag tvinga dit honom och han vill bara åka om jag är med. Jag vill ju helst inte... Det är ju skillnad eftersom jag o barnets pappa har separerat.

Anonym sa...

Pappan borde ta mer ansvar! Det är inte ditt fel. Och väldigt tärande med kulturkrockarna. Och "den latinska mammarollen" känns tycker jag sjukt otacksam... Min svärmor anser att jag ensam bär ansvaret för barnet? Jag tycker att du redan gör väldigt väldigt mycket för att ditt barn ska bli spanskt och att du försöker engagera pappan. Jag tycker inte du behöver tvinga barnet sova över natten. Det kommer kanske aldrig bli jättebra eller enkelt, men jag tror ocksâ pâ att ibland löser tiden lite av problemen? Jag hoppas det! Fundera kring hur du tror du själv vill ha det, vad du orkar, mer tillfälligt kanske? Sâ har vi gjort? Pratat om hur mycket vi föräldrar orkar umgâs med svärfamiljerna och även hur mycket vi tror barnet behöver träffa dem... Sedan provade vi massa olika typer av tid tillsammans, borta, hemma, utflykter, ofta, sällan. Det hjälpte inte sâ mycket egentligen men vi känner väl att vi försökt och vi ger väl inte upp men samtidigt behöver vi inte bo en vecka under samma tak... Det slutar med att alla blir irriterade? Ibland kan man kanske inte lösa problemen helt? Men jag tror vi vet lite mer nu hur vi vill ha det även om vi är ledsna att relationerna inte är bättre. Det är i alla fall inget som är lätt eller enkelt! Just att man blir ledsen av att försöka lösa det och inte kânner sig sâ uppskattad fastän man verkligen kämpar enormt som förälder och egentligen skulle önska hjälp och inte bli ifrâgasatt...

Colombialiv sa...

Kulturkrockarna är jättesvåra! Vi tampas också med det fast vi lever ihop och vill och försöker kommunicera och kompromissa. Jag kan inte ens tänka mig hur himla svårt det måste vara när inte den viljan finns.

Men även med en vilja att ifrågasätta och förändra är det ju inte alltid helt lätt med vissa mönster som är så inpräntade från barnsben.

Mitt bästa tips är - välj dina strider.

Du tvingas säkert kompromissa bort mer än du skulle vilja, men välj ut vad som är verkligen viktigt för dig och försök låta resten rinna av dig. Glöm inte att det är du som är barnets person nästan hela året runt, vad pappan och vad spanska släkten gör de få procent av tiden de faktiskt är närvarande i barnets liv kommer långt ifrån ha lika stort inflytande som det du gör. Så fokusera på det som verkligen verkligen är okompromissbart (i mitt fall t.ex. bilbarnstol, som ledde till att G aldrig fick åka på längre utflykter med sina farföräldrar - inte så kul konflikt att ta men jätteviktig).

Det är fantastiskt att ens barn får tillgång till två kulturer men såklart skulle man ibland vilja kunna plocka russinen ur kakan lite mer... :)

Colombialiv sa...

Det är jättesvårt det där! Även för oss som lever ihop och vill och försöker kommunicera och kompromissa så blir det krockar ibland. Jag kan inte ens tänka mig hur jobbigt det måste vara när den viljan inte finns.

Även om man vill ifrågasätta och förändra är det ju inte alltid lätt - det är ju mycket som är så djupt inpräntat sedan barnsben att det blir nästan som reflexbeteende.

Men hur som helst, mitt bästa tips är - välj dina strider.
Du kommer säkert att behöva svälja och kompromissa mycket mer än du skulle vilja, men försök välja ut och fokusera det som verkligen är viktigt för dig, och försök låt resten rinna av dig. I mitt fall var det till exempel bilbarnstol, med konsekvensen också att farföräldrarna aldrig fick ta med sig G ut på längre utflykter (trots att de tjatade om det). Däremot fick de klä honom svinvarmt och hålla honom inomhus för att det föll tre regndroppar eller blåste en halv sekundmeter (trots att jag inombords gick och tyckte att det var skitlöjligt).

Du är ditt barns person. Det är du som finns där för honom och det är du som är med honom största delen av året. Det du gör väger över så himla mycket över de få procent av tiden han är med sin pappa och sina farföräldrar.

Det är ju fantastiskt att ens barn får tillgång till två språk och två kulturer men ibland skulle man vilja kunna plocka russinen ur kakan lite mer! :)

Colombialiv sa...

Oj! Trodde att min första kommentar försvann ut i cyberrymden så jag skrev den igen, på ett ungefär, ur minnet... Inte meningen att lämna två nästan samma kommentarer!

Bella sa...

Tack för dina ord! Det hjälper verkligen att dela med mig och få respons. Jag inser att jag inte kommer tvinga barnet sova över hos sin pappa, jag hade nog hoppats på att få mer egentid, att pappan skulle kunna locka barnet att vilja vara mer hos honom men nej, inte just nu iallafall. Pappan vill inte ha mer ansvar.

Jag får nog även sluta hoppas att pappan ska bli någon han inte är, försöka acceptera den han är. När barnet blir större försöka förklara beroendeproblem, alkoholism etc. Barnet älskar ju sin pappa. Jag vill inte spendera hela hans barndom med att prata illa om pappan eller att vi bara bråkar... men jag behöver verkligen egentid, annars orkar jag inte... Enda sättet är att pappan tar lite mer ansvar så jag får lite tid för mig.

Jag har nog mer hårda vardagsrutiner än jag kanske tror och mitt liv funkar bra med rutinerna, speciellt vid läggdags, barnet sover bra. Jag sover bra. Jag får lite egentid.

Det svåra är nog att det just nu inte är några stora frågor (förutom att han inte får dricka alkohol när barnet är med) utan en massa små saker som irriterar mig som att pappan blir för högljutt arg och barnet blir rädd/ledsen, inte vill vara med sin pappa...

Ja, helt klart att allt jag gör väger över, även svenska förskolan, mina föräldrar men det ger mig lite dåligt samvete då det svenska väger över. Barnet kommer bli väldigt svensk. Men alla mina tankar, planer o känslor syns ju liksom inte utåt, jag försöker ju verkligen att vi ska spendera mycket tid i Spanien etc.

Jag vet inte riktigt hur vi ska finna balans, eller acceptera att det inte kommer bli balans. Jag ska försöka fundera lite på att lista mina viktigaste punkter och hålla mig till dem. Bara så jobbigt att försöka göra allt för att vara en så himla bra förebild, bra mamma och så skiter pappan i allt... Ja, han byter liksom inte ens kläder på barnet, tvättar händerna, borstar tänderna etc. Det behövs liksom en grundkurs. Hallå, du har en 5-åring! Ja, jag vet att det inte är så farligt men en av mina största rädslor är att någonting skulle hända mig och jag vill liksom känna mig säker att barnet kommer ha en bra uppväxt med sin pappa. Att han kan ta hand om sitt barn.

Nu har jag för första gången pratat med släktingarna, skrev ett gemensamt mail om mina tankar, oro etc så jag hoppas att de hjälper mig prata med pappan...

Igen är det nog bilden i bakhuvudet som spökar, om den perfekta pappan, min bild av hur han är, ska vara...

A sa...

Svårt det där. Jag upplever att det funkar helt ok i vår lilla bubbla med sambon, jag och dottern särskilt i vardagslivet i Sverige. Vi har båda kompromissat och fortsätter att vilja kompromissa.

När vi är på besök i Barcelona är det lite jobbigare pga familjen lägger sig i och sambon blir utan att tänka på det påverkad. När vi besöker mina föräldrar blir jag omedvetet påverkad. Jag upplever framförallt svärmor som jobbig med många ovälkomna råd och kommentarer. Hon har precis åkt hem efter att ha besökt oss och tja... det var en oerhört jobbig vecka. Jag tror också på att välja sina strider men ibland är det svårt när jag tycker hon har så gammalmodiga åsikter om barnuppfostran och kvinnans roll och det krockar hela tiden.

Har tyvärr inga bra råd alls förutom att vara tydlig mot den spanska släkten hur situationen faktiskt ser ut (om det är möjligt) t.ex. om det ekonomiska. De kanske tror att situationen ser annorlunda ut?

Det som jag bland annat tycker är kul med två olika länder är ju blandning som det blir när vi pratar om saker från olika utgångspunkter men även musik, böcker och mat mm. Dottern äter t.ex. bröd med smör och fuet medan jag äter bröd med smör och ost och sambon bröd med tomat och fuet. En lite banal grej kanske men i frukostmackan så syns våra kulturer:)

Casa Annika sa...

Vet du, jag känner inte alls igen mig i det du skriver. Eller snarare, jag känner inte alls igen mitt barns spanska pappa. Jag tror inte att det du skriver om handlar om spanska-svenska skillnader, utan två olika personers familjer, barndom och uppfostran. Till stor del i alla fall.
Det funkar smidigt för oss, vi visste precis hur den andre tycker och tänker innan tankarna på barn kom. Vi tänker lika om det mesta. Det betyder inte att att allt flyter på smidigt och problemfritt och det inte finns konflikter, men inte en enda kan härledas till att vi har vuxit upp i olika länder.
Jag tycker att du har rätt i att pappan måste anpassa sig till ert liv när han bor hos er i Sverige. Fortsätt kämpa för att det ska bli så!

Casa Annika sa...

Oj, så mycket som redan har skrivits. Jag håller med Colombialiv, att man får välja sina strider. Det som är viktigast att kämpa för och strunta i resten. Annars blir det övermäktigt.
Håller med om att du inte bör låta barnet sova hos pappan om barnet är rädd.
Du får väl se hur länge det är värt att pappan får sova i din lägenhet när han är i Sverige. Om han inte får sova över kommer han nog inte så mycket, det är väldigt, väldigt dyrt att sova på hotell eller vandrarhem i Sverige. Å andra sidan bör hans vistelse inte försämra relationen mellan honom och ditt barn.
En fråga (och jag hoppas att du inte tar den på fel sätt), tror du att din ilska mot pappan påverkar barnets inställning till honom?
Det kan inte vara lätt för pappan att komma till Sverige utan vare sig språk eller resvana och äventyrslusta. På vintern dessutom.

Jag läste också Onkel Toms stuga om spartips. Tänkte att det är nog bra tips för den som redan har det gott ställt och har saker att spara in på.

Bella sa...

Så intressant det här med vad som är typiskt svenskt / spanskt och vad som är typiskt min familj/ hans familj. Vad var det som du inte tyckte var typiskt spanskt- Casa Annika? Jag o pappan var tillsammans 12 år innan vi fick barn så vi kände varandra väl men största skillnaden var nog att vi bodde i Spanien, jag anpassade mig till hans land, kultur etc och jag trodde nog att han skulle försöka anpassa sig till min... Jo, det kan nog inte vara lätt att som spanjor komma till Sverige mitt i vintern men han har ju varit här många ggr tidigare. jag vet inte...

Ja, tyvärr kommer ju mina åsikter och reaktioner emot pappan påverka barnet vilket jag verkligen försökt att undvika men skillnaden är ju att barnet känner sig trygg med mig. Barns förtroende måste mas vinna... med tid, kärlek etc.

Jag tar inte illa upp! Jag försöker verkligen så att det ska bli bäst för barnet... Men hur långt är för långt. Känner mig tyvärr väldigt utnyttjad och litar inte på pappan. Men som sagt en spansk lön är så låg mot min svenska. Jag vet att jag anses rik i hans ögon men det tar ju inte bort att jag lever som ensamstående med en medellön i Sverige. Jag är otroligt sparsam och han är en slösare... Typ han har visst råd att köpa sig en ny mobil/iPad/dator/solglasögon etc men inte betala mig för hans barn...

Angående spara bestämde jag mig att direkt spara en viss summa varje månad som jag inte räknar med. Sakta har jag ökat den summan till nu 20% av lönen men det är klart att spanska löner har man ju inte lika mycket spelrum. Jag hann ju vänja mig att leva på 1000 euros/mes, i Spanien så ökade jag aldrig mina utgifter när jag flyttade till Sveeige utan började spara mer... Bättre att spara lite än inget!

Bella sa...

Jo, jag kom att tänka på att just det här med hot, skuld o skam är det som påverkar barnet mest och gör att han inte litar på sin pappa... Jag blir också arg på barnet när han gör nått dumt men höjer aldrig rösten på det grova sätt som pappan eller hotar/ kallar barnet "tonto" etc. Jag vet att det förstör deras relation då barnet blir rädd för sin pappa... vilket jag anser är normalt i Spanien men barnet är väldigt svensk + blyg/lugn/eftertänksam/introvert och då blir barnet ledsen och kommer till mig för tröst.

Bella sa...

A: Ja, alla dessa råd som kommer från en helt annat perspektiv irriterar mig speciellt. Som att kvinnorollen där kvinnan är hemma, tar hand om barnet, sköter hemmet etc vilket kanske är ok om mannen jobbar och försörjer... MEN när det är jag som jobbar och försörjer då FAN får han vara den som sköter hemmet, tar hand om barnet etc. Men oj, så det provocerar att säga...

Jag ska försöka fokusera på det positiva med de två olika kulturerna, plocka russinen ur kakan... Jag tycker ju mycket om spansk musik, dansa. Sol, värme, vara utomhus är ju fantastiskt, de sociala öppna prata med alla, att barnet äter spansk mat (han älskar sin pappas paella)...

Välja mina strider! Ska försöka summera mina viktigaste punkter.
Tack allihopa!!!

Anonym sa...

Jag tror ni påverkas mer av kulturkrockar eftersom ni inte lever i samma land. Om Annika flyttar till Sverige kommer hon kanske märka skillnaden mer? Vi flyttade utan barn till Frankrike och Sverige. Sedan med barn tillbaka till Frankrike. Mycket tuffare att flytta med barn. Vi har sörjt BVC, förskola, boendet, allmänna kommunikationer, naturen, skötbord på stan... Kändes som vi rest tillbaka i tiden. Och då har vi ungefär samma inkomst men faktiskt högre utgifter i Paris och mindre hjälp men mer krav av franska familjen. Vi borde kanske stannat i Sverige. Men det kändes inte som ett alternativ.

Anonym sa...

Och föräldraledighet och vabb. Don't get me started.

Anonym sa...

Och vâr uppfostran pâverkades ju av flytten. Det gâr inte ??? att uppfostra riktigt lika svenskt nu när vi inte bor i Sverige? Man pâverkas mycket mer av omgivningen än man tror ???
Barnläkare, pedagoger, andra föräldrar, barnets kompisar, artiklar...
Barnet har inte längre svenska kläder, inga leggings eller galonbyxor. Äter mer franskt nu. Pratar mindre svenska. Lägger sig lite senare. Och vi är LITE strängare tror jag? just för att alla övriga barn här uppfostras lite mer med regler och det blir konstigt att totalt sticka ut frân mängden. Barnet är mindre försiktigt och kan prata med främlingar för det tränar man aktivt här... Hälsa! Tacka! Krav och inte valfritt... Men ur franskt perspektiv är vi ju fortfarande suuuuuuuuuuuuuuupersvenska?

Casa Annika sa...

Så klokt sagt! Det stämmer säkert, att om vi skulle flytta til Sverige skulle det dyka upp kulturkrockar. Jag har anpassat mig till spanskt liv. Känner mig inte spansk eftersom jag har kvar så många av mina svenska värderingar och normer, men har influerats av det spanska, plockat in mycket spanskt i mitt sätt att tänka. Så måste det nog bli om man ska kunna leva i ett annat land. Är nog sunt också, att ändra och anpassa till något som man tycker är bra.
När du pratar om mutor och hot är det inget jag känner igen vare sig från "min" spanska släkt eller de spanska vänner med barn som jag har, som inte är så många. Men jag hör på lekplatser och på stan föräldrar som hotar och är högljudda. Så ja, vanligare i Spanien än i Sverige kanske, men vill inte hålla med om att det är typiskt spanskt att hota, muta och skuldbelägga. Däremot att dåliga handlingar får konsekvenser, som en kväll utan surfplatta/tv eller vad det kan vara. Till exempel. Det är nog ganska vanligt här. Har ingen aning om hur det är i Sverige.
Klart att din son blir rädd för pappan, han är ju inte van vid sådana tonfall och hårda ord! I de fall som jag hör föräldrar tala så till sina barn... Jag tror barn vänjer sig vid hårdare tonfall? Och inte tar det så allvarligt när de vet att inte ligger så mycket bakom? Vet inte. Jag tycker det är avskyvärt att kalla sin unge fula saker och skuldbelägga, få barnet att känna skam.
Att pappan inte tar ansvar ser jag absolut inte som något spanskt. Inte heller ser jag det som något typiskt att personen i fråga inte tar hänsyn alls till barnets läggtider eller kan anpassa sina mattider (det skulle väl gå att lösa med att han gör i ordning smörgåsar eller någon kall mat som han äter senare, klart han blir hungrig vid sina ordinarie tider).
Jag tror som du att svensk uppfostran är friare, mer plats för smuts och stök, än spansk uppfostran.
Min sambo har förresten inte heller vuxit upp med sällskapsspel, inte heller med att fira födelsedagar förresten, vilket jag tycker är synd. Eller julfirande. Det rä svårt att införa något som jag tycker är viktigt när han inte bryr sig ett dugg, har inga egna minnen. Men vet andra spanjorer som har haft det mer som jag.
Jättetråkigt att pappan och sonen inte har en bra relation. Barns förtroende måste man vinna, håller med helt. Och om du inte litar på mannen finns det säkert goda skäl till det.
Det är du som är barnets trygghet, den han växer upp med. Dina regler borde gälla, även om man säkert kan göra undantag för en del saker när pappan är med. Kan inte vara lätt att komma in som förälder i en redan fungerande relation coh ett pågående liv. Har en god vän vars sambo jobbade borta under veckorna och kom hem på helgerna. Livet blev lite uppochnervänt varje gång, på ett jobbigt sätt.

Jag är så förbaskat imponerad att du klarar livet som ensamstående mamma. Samt att jobba och plugga.

Emma sa...

Jag tänker att vi pratat om detta i andra forum, men vill bara lägga till att jag tycker det är fint av dig att du trots alla dessa motstridiga känslor, trots alla svek och trots dina egna känslor faktiskt envisas med att vistas regelbundet i Spanien, att exet ska komma dit etc. etc. Starkt och fint av dig!

Min strategi är ju som sagt att låta det vara som det är och bara ta strid emot det jag tycker är riktigt allvarligt - som att köra bil efter en vinstinn långlunch.

Detta är kanske enklare pga av att vi inte lever i hans kultur, utan det är bara tillfälligt och så har vi ju en bra relation i det stor. Han har också erfarenhet av att själv bo utomlands i långa perioder innan han träffade mig - har lärt sig främmande språk, anpassat sig etc. Hade till och med bott i Sverige och läst svenska - så vår situation är ju ganska annorlunda generellt. Han var inte helt spansk ens när vi möttes, utan mer internationell. Och ännu mindre spansk är han utanför Spanien.

Sedan är jag väl inte helt och hållet svensk heller längre. Mina värderingar är det till mångt och mycket men jag ser inte allt som är annorlunda här t ex som automatiskt sämre. Straffmentalitet jo och det bekämpar jag- Könsnormer - jo och där försöker jag jobba medvetet med att ge alternativ. Men t ex skrivstil i skolan som dottern börjat med- Äh, Olivia tycker att det är jättekul och sitter hemma och skriver och illustrerar egna böcker på fritiden. Hon ser de där lektionerna (som alltså inte består av en lärare som står och mal som de måste lyssna tyst på, utan de får vara aktiva) som en slags "pyssel" - även matematik och skrift. En dag i veckan går vi på svensk barnverksamet numera - som båda barnen älskar. Men de gillar både och.

Bella sa...

Tack Emma! Det betyder mycket för mig, jag försöker verkligen lägga mina egna känslor vid sidan för barnet skull...

För mig handlar det nog om att jag fortfarande känner mig hemma i mina föräldrar sommarhus, på La Manga, enda platsen från min barndom som jag fortfarande åker till. Mina föräldrar ju också åker dit, min syster med hennes kille. Jag har ju varit i Spanien varje sommar som jag minns (7 år gammal) och bodde i Spanien i 8 år. De minnena, känslorna, livet försvinner ju inte...

Med skolan tänker jag att barn säkert anpassar sig, det skulle säkert Dani också göra om vi bodde där. Jag skulle få acceptera vissa saker.
För mig är kreativitet, problemlösning, analysera, aktiv roll viktigast (inte en lärare som står o mal, lära sig saker utantill, massa läxor etc). Vad föräldrarna har för utbildning, jobb, etc spelar ju också in i vad man väljer för skola till sina barn. Alla är ju olika, har olika erfarenheter.

Allt är ju inte perfekt i Sverige heller med alla mobiler, sociala medier, att barn växer upp så fort, slutar leka tidigt, att barn inte respekterar äldre/lärare etc etc. Kommunala Skolan som Dani tillhör har fått jättedåliga betyg, många lärare som slutar etc.

Men i detta fallet tänkte jag nog mer på att pappan inte vet hur/vad hans eget barn gör/lär sig. Speciellt så han kan svara de spanska släktingarna som undrar om extra engelska lektioner, aktiviteter efter skolan, om barnet lärt sig skriva, räkna etc etc. "Educacion libre" / Reggio Emelia pedagogik. Montessoriskola? Jag vet ju inte om jag tar rätt beslut, jag går ju på känsla, gör research, funderar, tänker på hur barnet är, framtiden men jag kan ju ta "fel" beslut...

Tuvilda sa...

Jag tycker också att det är oerhört fint och starkt av dig att kämpa för att Dani ska kunna ha en relation till och en bild av sin egna pappa. Det är bra att ni träffas både i Sverige och i Spanien tror jag.

Se barnkonventionen artikel 5, 7, 9, 18.
https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten#full

"Ett barn vars föräldrar är bosatta i olika stater ska ha rätt, utom i undantagsfall, att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna"

Du gör allt rätt Bella! Lita på din egna magkänsla! :)

Anonym bloggläsare sa...

Jag följer din blogg men vet inte om jag nånsin kommenterat tidigare. Vill bara säga att jag tycker att du är en generös person som delar med dig av dina reflektioner och din vardag, och som här även av svårigheter. Det gav mig en del att fundera på också. Jag har barn med en latinamerikansk man, och har tänkt på hur krångligt det skulle bli om vi skulle separera med olika länder, kulturer, var skulle barnet bo osv?

Jag kan tänka mig att det påverkar mycket att du inte får egentid som du så väl behöver för att ladda batterierna och orka med vardagen, då blir det ju dubbla behov som pappan liksom inte uppfyller - dels att bygga en bra relation med barnet och dels att inte kunna ge dig den tiden.

Tycker i alla fall att du verkar vara en fantastisk mamma och verkligen gör allt för att ge ditt barn en bra barndom, kontakt med pappan och sin andra kultur. Många som separerat skulle nog inte klara av att bo under samma tak alls, så eloge till både dig och pappan att ni tänker på ert barns bästa.

Bella sa...

Precis! Det som påverkar mig mest är ju att pappan inte uppfyller dubbla behovet både för barnet och för mig. Delar på ansvaret. Alltså i Sverige är det ju verkligen norm att dela lika, varann vecka etc. Jag behöver verkligen mer egentid men har insett att jag måste hitta ett sätt att samla kraft i vardagen, kunna slappna av hemma, hitta mitt sätt att få det här att fungera.

Jag har längtat bort under lång tid, t.ex. till Spanien och trott att jag äntligen skulle få egentid när vi kom dit på "semester" och varje gång blev jag lika besviken för det är liksom aldrig tillräckligt för att kompensera allt jag gjort/gör.

Men i julas tror jag jag skiftade när jag insåg att barnet verkligen inte vill (är rädd) sova hos sin pappa och jag inte vill tvinga honom. Barnet har varit ensam med sin pappa 1-2nätter (totalt 4-5ggr sen han föddes?) men bara när de varit hemma hos oss och barnet känner sig trygg/hemma. Barnet bara grät: "lämna mig inte hos pappa". Så just nu tänker jag att tid, åren får lösa eller inte lösa deras relation. Jag har försökt att hjälpa till att få barnet tryggt hemma hos sin pappa genom att också sova där men ja, det funkar liksom inte för vi bara bråkar...

Tack! Dina ord värmer verkligen och jag försöker göra det bästa för barnet men som sagt det är inte lätt att skapa en relation på långdistans och jag tror barn mår bäst av att träffas i vardagen. Jag vet inte hur vi kommer göra i framtiden, efter påsk är det 2,5 månad ensam tills vi åker till sommaren och jag vet inte om jag orkar 10 veckor ensam men ja, jag vet inte... I höstas var jag ensam 10 veckor efter bråk om vem som skulle betala flygbiljetten hit (Ja, alltså jag får betala för min egentid och bjuda på maten etc)

Simone sa...

Det låter jättefånigt att pappan som vuxen inte fattar att du och ditt barn lever annorlunda i Sverige och att t.ex. dagsrytmen är annorlunda där från i Spanien. Klart som korvspad att man tar seden dit man kommer och anpassar sig! Givetvis gäller detta inte allt, du ska såklart hålla fast i dina värderingar och inte låta hans attityd slå ner på ditt sätt att uppfostra ert barn. Jag hade inte ärlighetens namn inte heller uppskattat att fadern bryter dina regler, men jag antar att i Spanien gör folk lite som de vill. Tycker generellt att det finns en stor brist på respekt för andra här ner (trafiken är mitt bäst exempel på detta, folk kör hur de vill, utan blinkers och parkerar mitt i gatan istället för på riktiga parkeringsplatser). Svårt det här med kulturkrockar :/