17 mars 2016

Mångkulturell vardag, kulturarv och flerspråkighet...

Häromdagen ringde ett barn på dörren "Hej, får jag komma in och leka?" (bor i huset bredvid, samma innegård). Glad men lite förvånad blev jag. Första gången jag inte bestämt lekträff med mamman, barnen har aldrig lekt hemma hos varandra förut. Det svindlar igen om hur stor mitt barn börjar bli. Med egna kompisar, ett eget liv. Ny självständigare fas. Snart kanske jag kommer kunna få egentid när barnet leker själv hemma hos kompisar...

Tankar på vilken förälder jag vill vara, bjuda kompisen på mellanmål/middag (Så konstigt jag minns det kändes när jag var liten att inte bli bjuden på mat, få stanna på rummet när familjen åt) När jag var liten var det alltid många kompisar hemma hos oss, båda mina och min systers. Mina föräldrar bjöd med kompisar på utflykter, till stugan, att sova över, bjöd hela klassen på kalas hemma hos oss. Mitt allra första minne, är när jag första gången jag skulle sova över hos grannen, bästa kompisen. Tror jag är 4-5 år, jag står och tittar på mitt hus, gråter och längtar hem.

Att växa upp i en stor stad är annorlunda mot en liten trygg bullerbygata. Att bo i lgh (utan barnrum) vs hus. Ja, jag har liksom ingen referens... Men vill gärna vara öppen, social och välkomnande mot alla. Jag o Dani följde barnet hem, blev inbjudna på marockanskt te, dadlar, nötter. Kändes lite exotiskt med soffa/soffbord i köket och doften av kryddor. Barnet har förskolekompisar med rötter i Marocko, Frankrike, Thailand, Polen, Kroatien, Serbien, England etc. Barnets ena syssling är halvitalienare - min kusins barn och en av mina bästa vänners barn är halvirländare.

Jag funderar över att nästan hela barngruppen (14st) börjar skolan till hösten förutom två barn. Om det kommer bli tomt för mitt barn när alla kompisarna slutar samtidigt. De har ju gått tillsammans sen han började förskolan vid 18 mån. Att barnet får ett år till att repetera alla förskoleklassförberedelser. Lära sig mer. Öva på praktiska vardagssaker. Att bli mer självständig. Vad behöver ett barn kunna innan förskoleklass?

Veckans tips:

1. Emma skriver intressant om fransmän/spanjorer "Nej, de kan faktiskt inte engelska" språkdilemmat: "sedan utsätts vi för mycket mycket MYCKET mer engelska i vår vardag. I Frankrike och Spanien – bägge romanska språk – dubbar man alla filmer, all TV (typ om Obama pratar på nyheterna så textas han inte utan dubbas) och man lyssnar på mycket mer latinsk-fransk musik etc. Att hela tiden höra den där engelskan gör det lättare att förstå. Det märks när man åker till Portugal eller vissa Sydamerikanska länder (romanska språk) där folk generellt är riktigt bra på engelska." Så intressant om språkutveckling, flerspråkighet. Mina argentinska vänner (+ arbetskollegor) är mycket bättre på engelska än mina spanska vänner, framförallt hur de låter och jag tror det beror på att tv inte dubbas. I Spanien försöker man nu förändra detta med dyra extra engelskalektioner till sina (små) barn, alla skolor är helt plötsligt tvåspråkiga etc. Vi får se... jag blir fortfarande irriterad över alla frågor från släkten om mitt barn kan/lär sig engelska, verkar nästan viktigare än att jag lär honom spanska?!?

2. Mitt mål är att mitt barn ska bli trespråkig: Svenska, spanska, engelska (+ kinesiska som skolval?). Vi lyssnar redan nu mycket på spansk + engelsk musik (Inga barnsånger hemma utan typ lugna favoriter eller mina gamla spanska cd-skivor och dansar, i Spanien tycker Dani om los 40 principales för hans pappa alltid lyssnar på i bilen), tittar på spanska + engelska barnprogram. Barnet sjunger faktiskt fler låtar på engelska än spanska. Jag är så imponerad av Barnkanalen (Älsk på mångfald!) barnet tittar varje morgon (när jag duschar/sminkar mig ifred) och lär sig så mycket. Pick a number, pick a colour - minns ni papperslopporna?

3. URPlay Pregunta ya! - Ritmo en Cuba Jag o Dani fastnade för hur härligt alla dansade i det här programmet. Jag fick lust att gå på mamma-barn danskurs i Salsa /Samba / Reggeaton. Drömmer om den där resan till mig själv när jag fyller 40 och visa barnet Latinamerika. Jag har aldrig varit i Costa Rica, Mexico, Cuba etc. Utan bara i Sydamerika (Argentina, Peru, Bolivia, Uruguay). Musik och dans är en viktig del av spanska/latinamerikanska kulturarvet för mig.

4. Hur tänker ni med att föra vidare kulturarv? Vi är ju i Spanien över påsk och Cartagenas påskprocessorer är stora och kända (man tar ut alla helgonstatyer ur kyrkorna och visar upp på gator o torg). Fram till nu har jag känt att det inte är mitt ansvar att föra vidare religiösa katolska traditioner, delvis pga av att jag inte är religiös men även att det är pappans ansvar. När barnet var mindre tyckte jag det var för läskigt, pga av höga musiken/trummorna, dräkterna och hur många människor vaggar fram längs gatorna men i år funderar jag på om vi ska åka till fiskebyn Cabo de Palos och titta på "Virgen del Carmen / Virgen del Mar" (Havets helgon?)... Barnets pappa är uppfostrad katolik, gått i katolsk skola men även i skola för marinmilitärernas barn (barnets farfar var marinofficer, pappan var marinsoldat innan han blev pilot). Ja, hur tänker ni med kulturarv och religiösa traditioner? Hur firar ni påsk?

1 kommentar:

biggeros sa...

Oj, det var mycket att ta in på en och samma gång÷))
Jag tror att ett barn kan ta in många språk. Det är ju bara nyttigt att vara flerspråkig i vår värld. Speciellt nu med en sådan hög % arbetslöshet. Då kan man vara mer flexibel. Vi har rest och bott i många länder. Barnen har gått i engelska skolor men vad de aklimatiserar sig fort. Ha en bra dag och tack för titten÷))