1 juni 2016

Mammalivet = att känna sig otillräcklig...

Att sätta ord på känslor är inte så lätt. Otillräcklig. När jag planerar och försöker för mycket för mitt eget bästa. Mitt kloka nyfikna frågvisa barn som går mig på nerverna. Som provocerar, retas och vill att jag ska reagera. Som testar alla fula ord han kan för att få se min reaktion. Som inte alltid är så mogen som jag skulle vilja...

I söndags tippade tålamodsbägaren över, min bortskämda unge som hellre ville leka på gården med kompisar än åka på utflykt. Utflykten till Varberg var för min skull. Min morsdagpresent till mig själv. Jag älskar åka på korta dagsutflykter nu på våren, när vädret är fint. Men trots att vi lekte på stranden, på lekplatser, åt glass så var det liksom bara gnäll, klagande, protesterande och trots att jag både hotade och mutade (Ja, självklart gör jag det även om jag förespråkar att man inte borde...) så blev det liksom bara värre... det slutade med att ungen skrek att jag alltid är arg på honom och att han hatar mig.

Som det sårade. Så ont! Jag försöker ju (som alla mammor) göra allt så bra som jag kan för barnets skull och så är det liksom aldrig tillräckligt. I föräldraskap går det liksom inte att vinna. Punkt slut.

KIT artikel om svenska föräldrar utomlands - Vad tar andra utlandssvenska föräldrar med sig från Sverige, och vad av svenska föräldranormer har de kommit att ifrågasätta? En mer avslappnad attityd till ditt föräldraskap: Slappna av, spänn av. Lugna ned dig...

Jag sänker kraven än en gång. Det är sommarvarmt i Göteborg (Sverige?) så barnet har fått bada både i fontänen och plaskdammen på gården efter förskolan. Jag tycker egentligen att de är lite ofräscha (hej krösmagad mamma!) men eftersom många andra barn får bada och barnet inte ligger i och surplar (som vissa andra kompisar he he) utan mest springer och skvätter vatten. Det blev även en piggelin både i måndags och tisdags (Ja, ni läste rätt, glass!). Jag och barnet har en egen liten tradition om glass när det är sol och över ca 20 grader (t-shirtväder). Den funkar inte lika bra i Spanien... där jag försöker hålla nivån på två glassar om dagen. Därav att försöka göra egen isglass i sommar.

Kommenterade inne hos Livet & LA angående artikel ovan. Att jag tror bilden av den svenska föräldern via sociala medier är annorlunda än verkligheten. Jag låter säkert mer strikt än vad jag egentligen är. Eftersom i mina personliga åsikter inkluderas inte att morfar bjuder på choklad, mormor köper leksaker, pappan låter ungen äta skräpmat... att grannbarnen bjuder på chips, att kompisens mormor smygbjuder på godis etc.

För mig handlar balansen om att jag inte köper hem (förutom choklad!). Jag låter nästan alltid barnet själv bestämma om han vill smaka, äta när någon annan bjuder (Jag tackar själv vanligtvis nej pga glutenintolerans). Att förskolan har sockerförbud hjälper mitt dåliga samvete. Jag slipper liksom ännu en skuldfälla. Vet att barnet får bra mat på förskolan och då kan vi äta frukost till middag. Jag slipper ansvaret att laga middag varje dag. Barnet kan få en macka och banan i farten. Stanna ute på gården till 19/20-tiden. Somna lite för sent. Svårare att väcka när rutinerna inte följs. En dag förra veckan tog vi sovmorgon och kom medvetet försent...

Jag funderar över hur jag ska orka med 6 veckors semester. Utan att få pusta ut på jobbet under veckorna.

Jag vet egentligen inte vad jag vill komma till... men det jag skriver här på bloggen är ofta en vision om mitt föräldraskap, mitt liv. Att få dela mina tankar och funderingar för att spara dem. Samla dem. (Om att utifall, det värsta skulle hända mig. Så att mitt barn kanske kan läsa, någon gång i framtiden.)


Veckans tips:
1. Kokböcker att låna på biblioteket:
Eat Clean
Hello Green
Mera vego
Clean Cooking
Bonniers Vegetariska kokbok
Green Kitchen Stories
Våga vara veggivore
Grönsakskärlek
Läcker vardagsmat utan gluten och laktos

2. Jag lovar att upptäcka ett nytt naturområde i Göteborg

3. Rädda världen tillsammans med barnen. Barnet har en förskoleutflykt till Botaniska trädgården imorgon, med lektion om miljö och kretslopp. Heja förskolan som jobbar med grön flagg, pratar återvinning och odlar. Ska försöka spinna vidare på det hemma.
- Odla på balkongen, besöka min väns nya kolonistuga. Barnet tjötade till sig en tomatplanta och jag tänker att även om den var dyr och inte verkar överleva så lär han sig massor av att vattna, känna, lukta, smaka, alla frågor etc.
- Pyssla med saker som finns i naturen: stenar, grenar, blommor. Barnet släpar hem väldigt mycket stenar, pinnar, grenar, blommor, blad förutom litervis med sand. Alltså galet mycket sand! (i skorna, fickor etc)

6 kommentarer:

Annika sa...

Åh vad ont i hjärtat att höra att man alltid är arg... ! Även om man vet att det inte är sant, såklart.

Jag tänker att det är så himla mycket tuffare att vara (i princip) själv i föräldraskapet. Ingen återhämtning, ingen uppbackning. Även om du har dina föräldrar så är det ju inte samma sak som att ha en riktig medförälder till sitt barn. Det jag menar är att det är nog ännu närmare till otillräcklighetskänslorna när man aldrig riktigt får möjlighet att ta ett steg tillbaka och hämta andan.

Jag tycker att du gör ett helt fantastiskt jobb och det är jag helt säker på att ditt barn också vet och känner. Du behöver inte bli bättre, göra mer, höja kraven. <3

Vet inte om jag fick fram det jag ville säga, men ville hur som helst mest ge pepp - du är fantastisk!

karinistan sa...

Det känns som att Sverige både är världens bästa och sämsta land för ensamma föräldrar - bra på så sätt att dagis är så tillgängligt och den sociala tryggheten, dåligt för att det verkar som att svenska föräldrar har så höga krav på sig själva (och andra). Sedan är det naturligtvis så mycket lättare att ha någon att dela frustrationen, jobbet och lyckan i vardagen. Mina barn anser ju att jag är världens sämsta mamma ibland men det är liksom lättare när det nästa kväll är pappan som är sämst och jag som är bäst. Igår kväll skämtade vi om att om vi skulle skilja oss skulle vi ha en riktig vårdnadskamp där ingen av oss skulle vilja ha vårdnaden (båda barnen hade härliga utbrott igår kväll...).

Kom ihåg att barn oftast beter sig sämst mot de människor de känner sig riktigt trygga med, de vet att de inte riskerar något! Du är ju den viktigaste personen i ditt barns liv. Mitt enda verkligt goda tips för barnuppfostran - ät mer glass!

Bella sa...

Tack så jättemycket Annika, behövde höra det! Behöver all pepp jag kan få! Det var nog det som gjorde det värre, jag var redan lite PMS och sentimental och hade behövt en löjlig teckning, blommor eller ett "du är bäst, mamma" (även om det varit via den andra föräldern)...

Ja, precis som du säger, att inte dela med någon, att kunna dumpa över ansvaret på när det känns för tungt. Går på sparlåga nu, vilket är ok men inte lika kul för barnet då jag är så trött på eftermiddagen.

Det kommer bli människa av honom med, trots att jag inte når min påhittade supermammanivå...

Bella sa...

Ja, så är det... det märks ju på hur han är med sin pappa. skillnaden. Men önskar ibland att han förstod lite mer, även om det kommer bli jobbigt att förklara. Allt jag gör för honom. Allt som alla gör för sina barn. Som man ju tyvärr inte får något tack för...

Ja, Sverige har nog sjukt höga krav och jag skippar ändå de flesta som träning, aktiveteter, villa/trädgård/inredning, bjuda hem vänner på middag etc. Jag har ingen som egentligen stressar mig i mitt umgänge eller grannar, det är bara att det är jobbigt att ta allt ansvar varje dag. Lämna, hämta, jobba, handla, leka, säga nej sjutton gånger, säga okej för att jag får en stund ensam...

Barnet börjar ju bli större så nu är han ute på gården själv kortare stunder och det underlättar ju. Jag lär mig vara mamma till ett större barn och släppa på kontrollen. Men han är ju bara 5 och det är en balansgång. Vi bor ju ändå i en stor stad där mycket kan hända utanför den trygga gården... Jag växer nog i rollen snart eller inte... oroa sig för sina barn kommer man väl göra resten av livet.

Ja, mer glass. Glass o choklad hjälper mot det mest (förutom min hosta?)...

Casa Annika sa...

Så tråkigt! Två viljor som krockade. Du skriver så ärligt om hur du ville åka på utflykt medan barnet hellre ville leka med sina kompisar, och som inte alls var glad över att behöva följa med...
Jag undrar hur det skulle vara att vara mamam i Sverige. Många saker annorlunda tror jag. Här ÄR det avslappnat. Jag känner mig helt avslappnad. Nästan.Det beror väl på ens omgivning också. I andra spanska familjer och umgängeskretsar kan det säkert vara mycket krav på hur barnen ska kläs och uppfostras till exempel.

Bella sa...

Barnet börjar bli så stor av vi måste vara överens eller övertygas att det kommer bli kul med utflykt. I helgen gick det bättre, vi var i Marstrand och andra dagen hälsade på kompisar i Göteborgs skärgård. Är säkert lättare om man gör utflykt med en annan barnfamilj eller barnet har ett syskon att leka med? Eller så var det jag, som speglade mitt humör... Brukar märkas när jag har sämre tålamod.

Jag tror att stress och ångest har man inom sig. Jag känner massa konstiga krav i Spanien på hur alla andra har så välklädda, välkammade, parfymerade barn med strykta rena kläder. Eller mammor sminkade i högklackat i parken, speciellt runt jul eller påsk. Eller oro för ekonomin, att inte få ihop vardagen. Eller att inte dela jämställt som det ändå verkar göra lite bättre i Sverige. I Spanien att männen/pojkarna inte ens behöver hjälpa till att laga mat/duka etc gör mig så irriterad... Männen som dricker aperitivo medan kvinnorna fixar o leker med barnen... Grrr! Danis pappa brukar vara enda pappan i poolen på somrarna. Hemmafrumammalivet passar inte mig.

Ja, jag hade nog inte mått bättre i Spanien för då hade jag bott där. Tycker allas katolska traditonella åsikter är ganska jobbiga och att då leva som ensamstående.,. Nu är vi flera ensamstående på förskolan och många olika familjer. I centrala Göteborg är det mycket bättre än i en förort eller mindre stad. Men normen att bo i villa, med bilar, trädgård etc är stor precis som det nya nu med tre barn...Flera av barnets kompisar har två småsyskon.

Bloggen är mitt sätt att få skriva av mig. Här öser jag ur för att gå vidare liksom. Jag har ju tyvärr ingen att dela med...

Att ha jobbat i modebranschen hjälper ju inte precis med höga krav, arkitektbranschen är ganska tuff med men samtidigt kul.