15 juni 2016

Värderingar, åsikter och självsamhet...

Jag funderar över samtida svenska åsikter och värderingar. PK-åsikter. Över hur "liberal" svensk mitt barn uppfostras. Hur det märks att han går i förskolan, inte bara i Sverige utan även i centrala Göteborg. Att jag känner ett stöd via förskolan då vi delar många tankar kring mångfald, kultur, natur. På barnets förskola har de haft en egen prideparad och gick runt kvarteret med flaggor och ropade "Vem får man älska? - Vem man vill!".

Jag kunde inte låta bli att fundera över hur många svenska förskolor som gör något liknande? Eller över hur det skulle vara om jag INTE delade förskolans fria tankar... Svenskar har ju väldigt extrema åsikter, om man jämför med resten av världen. Jag har extrema värderingar om man jämför med barnets spanska släktingar. Jag blir lite nyfiken över vad de tänker, flera följer mig på instagram som tysta följare som aldrig like:ar.

I helgen såg mitt barn West Pride, dansade till musiken och älskade allas färgglada glittriga kläder. För honom är det ju så självklart - Att man får älska vem man vill. Än så länge vet han (nästan) ingenting om mobbing, rasism, terrorism, krig, våld etc. Jobbigt att tänka att hans lilla trygga naiva värld snart blir sämre... Jag funderar över det där med att mitt barn inte kommer göra som jag säger utan som jag gör. Vara en bra förebild. Allt vi gör (eller inte gör), upplever tillsammans under hans uppväxt. Svara på frågor. Ansvaret att påverka. Lära honom. Allas lika värde. Mänskliga rättigheter. Hur kommer mitt barns generation, 2010:or beskrivas i framtiden? Barn av sin tid.

Min mobil gick sönder under ett intensivt besök i Borås Djurpark. Jag hade en klump i magen en hel kväll/dag pga av alla bilder. Alla fångade minnen. Jag funderade mycket över varför jag är så orolig för alla bilder då minnena finns kvar. Upplevelserna. Många bilder finns ju även kvar via instagram där jag är aktiv med ca 1 bild om dagen, ibland 3. Funderar över om jag borde göra en mobildetox i sommar. Bli fri mitt fotograferingsberoende. Kanske fota mer med riktig kamera. Till slut ärvde jag min fars mobil och bilderna fanns sparade via iCloud...

Jag läser Själv - kraften i egentid av Linus Jonkman (tyckte även om hans bok Introvert) medan jag äter frukost ensam, innan barnet vaknar. Han skriver intressant om att försumma sitt barn med sin egentid så de får möjlighet att upptäcka sin egen fantasi, kreativitet och dagdrömmeri. Jag behövde läsa det. Viktigt med självsamma stunder! Mig räddar mina promenader till och från jobbet. En stund att andas, Pusta ut, tänka, reflektera. Han skriver om att måla istället för pussla i livet. Att vi själva väljer motiv. Jag hämtar kraft i havet. Det är därför jag älskar sommarhuset.

Sänker ambitionsnivån och kraven sista veckan. Skönt med lite sämre väder faktiskt. Igår läste vi böcker i soffan i nån timma. Jag känner stressen och behöver lugna stunder av att vara här och nu. Undviker att planera och styra varenda detalj. Skriver listor och försöker avsluta en sak i taget. Försöker lämna över ansvar och låta någon annan välja. En vecka kvar till 5 veckors oplanerad semester då vi tänkt göra mest ingenting. Dulce far niente!


Veckans tips:

1. Läs Närmast Hjärtat - Lev och låt leva "Men det är just det där. Att få vara den du är. Sedan spelar det ingen roll vem du älskar, hur du trivs att klä dig, vilken väg du väljer. Om du vill ha flera barn eller inga alls. Om du vill ligga med många eller bara med en – eller ingen alls. Om du dras till kvinnor, män eller både och. Eller om du identifierar dig som ett tredje kön! Så länge du inte skadar eller utnyttjar någon annan så måste du ha rätt att vara den du är. Lev och njut, livet är kort. Begränsa inte andra. Skada inte andra. Och ta dig inte rätten att “tycka” att folk inte får älska vem de vill."

2. Alexander Bard i VA "skapa mesta möjliga upplevelser, både för sina anställda och för sina kunder. Du delar upplevelser med andra människor, som du sedan minns och samtidigt blir de en del av att bygga din identitet." "Bolagen har inte förstått att de måste ägna sig åt kommunikation, som är något helt annat och mycket, mycket svårare. Du måste först kunna räkna ut vad folk vill prata med dig om..."

3. Casa Annika är inne i intressanta tankegångar: "Om hur hennes barn kommer att växa upp i en annan kultur än hennes. Få andra värderingar, ett annat språk, andra traditioner. Tankar på om hur det vore om hennes kultur inte var välkommen i det nya landet, om hon förväntades lämna allt svenskt bakom sig, sina värderingar, traditioner och språk. Och hur människor i Sverige förväntas göra just det, där deras kultur inte är välkommen."

Vilka värderingar är viktiga för er att inpränta i era barn?

5 kommentarer:

Pernilla sa...

Åh vad underbart med en Prideparad på förskolan!!! Blir varm i hjärtat.

Anonym sa...

Underbart. Vad fint! Önskar att det kunde finnas här... vet inte om det skulle vara populärt. Det finns tror jag mer utbredd homofobi här. Att vara homosexuell är mer ett skällsord även bland vissa vuxna? Men kanske är det samma jargong i högstadieskolor i Sverige? Jag känner hur gammal jag blivit? Minns inte att vi kallade varandra skällsord i högstadiet alls. Ingen mobbing i klasser jag gick i. Tror jag hade tur?

Saltistjejen sa...

Så intressant inlägg! Och ja detta med att få barn utanför sitt eget hemland är speciellt. Eller om ena föräldern till barnet har en annan nationalitet. Att få olika kulturella arv. Det är både svårt, komplicerat och fantastiskt. Jag tänkte otroligt mycket på det när vi väntade vår dotter. Första barnet. Vi hade då bott ca 2,5 år i USA. Mina tankar och känslor var väldigt många kring detta att hon skulle växa upp i en kultur jag aldrig skulle kunna bli 100% del av. Att inte ha samma referensramar. Inte enbart pga av att man är olika generationer som växer upp i olika tidsepoker, utan även för att hon skulle växa upp i ett annat land med till viss del andra värderingar och andra "referenspunkter". Sedan när vi fått lillebror och vi också visste att vi skulle lämna NYC för Kalifornien kändes det på ngt underligt vis mer konstigt att han skulle växa upp på Västkusten istället för östkusten. Att han inte skulle växa upp i Sverige kändes mindre underligt än vad jag tänkt med dottern. Troligen för att vi då bott så länge utomlands att jag inte kände det på samma vis längre med "Sverige vs USA", Man ändrar sig så mycket efter ett antal år utomlands. Jag har nog blivit mycket mer osvensk än vad jag kanske tror. :-)
Men att kunna förmedla sina värderingar till sina barn är ändå något man vill föra oavsett om de är annorlunda mot den kultur eller det land man lever i. Sedan får man ändå vara beredd på att ens barn inte alltid kommer att ta till sig de saker man säger och gör på samma vis som om de växt upp i ens eget hemland. Men jag tycker det är bra att ha en öppen dialog och kunna diskutera skillnader med barnen (när de är lite större iallafall). Att kunna prata om skillnaderna. Och kunna få förståelse och respekt för olika åsikter, tankesätt och handlingar.
Tycker ert dagis låter fantastiskt och du verkar vara en sådan fin mamma.
Kram!

Bella sa...

Jag är glad att mitt barn inte går i spansk skola, speciellt om han skulle gå i en "katolsk" skola eller med religiösa värderingar. Kontrasten blir ju stor när man jämför med Sverige vs Spanien.

Jag funderade även över hur svårt det är att vara politisk korrekt, säga de rätta sakerna hela tiden... Mitt barn frågade t.ex. varför vi/jag aldrig skänkte pengar till tiggare och jag kände mig lite skyldig men samtidig känner jag att jag inte kan skänka varje gång vi handlar, ca två ggr per vecka till hon som sitter utanför mataffären. Ja, det här med vad jag gör som jag liksom inte tänker på att jag gör... Lätt att predika utan att föregå som gott exempel.

Jag har varit ganska hård mot barnets pappa om vad han INTE får säga... i Spanien pratar ju många ganska öppet rasistisk "på skoj" och det anses ok. Speciellt mot zigenare eller marockaner. Även att barnets pappas hemstad är väldigt spansk, traditionell, katolsk i södra Spanien, väldigt få andra Europeiska utlänningar. Jag tycker ju själv mer om större städer då de brukar vara mer internationella. Precis som jag tycker om att bo i centrala Göteborg där barnet har mångfald i sin vardag, vilket han inte skulle ha i en mindre svensk stad eller i en fin förort (dit många av mina vänner flyttar för att ge barnen bullerbygata-uppväxt).

Bella sa...

Saltistjejen: Ja, jag kan tänka mig att tankarna och känslorna utvecklas med tiden. Att barnet växer upp som en del av samhället och blir sin egna individ. Att acceptera ens barns barndom inte är ens egen. Mitt barn växer upp i lägenhet i en stor stad, inte alls som jag i en förort till en mindre stad, i stor villa med skog och bondgård som närmsta granne... men jag kan inte tänka mig bo så. Så barnet får acceptera mitt liv...

Väldigt intressant det här med referensramar, normer och kultur. Att ens barn kommer lära sig en massa saker... Prata om skillnader men mest om likheter. I barnets förskola har ju hälften av barnen två olika länder. Många talar två olika språk. Det hjälper ju mig... Skulle inte vilja att han gick på en helsvensk förskola med bara blonda barn och kände sig annorlunda. Jag väljer ju ut bit av verkligheten, som blir barnets värld. Precis som med skolval: Att jag inte vill välja den privata skolan med mest "rika barn". Hellre sämre skola med mer integration. Val som jag gör som kommer påverka mitt barn.

Jag har även funderat över utlandssvenskarna vars barn inte växer upp i samtida Sverige, kommer har referenser från ett Sverige som det var när de växte upp. Ja, även jag får acceptera att Sverige ser annorlunda ut. Välja vad som är viktigtast för mig att mitt barn får med sig...

Ja, att bo utomlands förändrar ju en mer än vad man tror. Mina 8 år i spanien har förändrat mig, även om jag nu bott lika många hemflyttad, tillbaka i Sverige.