1 sep. 2016

Sjukvecka, mobbing och framtidsvision...

Om förr förra veckan var intensiv, rolig och minnesvärd har förra veckan motsatt. Det är så tålamodsprövande att vara hemma med sjukt barn men så mycket värre när man själv också är sjuk. Jag försökte att hålla mig ovanför ytan så därför blev det inget blogginlägg. Jag drog ner på mina egna alldeles för höga krav och åt både osthjärtan och tittade på skräptv, jag bjöd t.o.m barnet på nuggets på Max (god glutenfri halloumihamburgare faktiskt). Efter några riktigt riktigt jobbiga sjukdagar vände det äntligen och jag orkade diska, tvätta och städa upp i kaoset hemma. Denna veckan är vi tillbaka i vardagen med jobb och förskola. Så skönt!

Jag har funderat mycket över att skilja mellan fakta och åsikter. Så många lögner som delas och sprids i mitt FB-flöde. Hallå, vart försvann människors grundvärderingar om lika värde? Eller när blev det ok för 8-10-åringar att mobba utan att föräldarna eller andra vuxna reagerar eller ens verkar bryr sig. Jag har skolvalsångest mycket pga de tykna taskiga ord jag hör från skolbarnen på innegården och mitt egna barns barnsliga fina förskolenaivitet. Stanna tiden, väx inte upp så snabbt skriker det inom mig. Är sista året på förskolan sista året i mitt barns liv då mitt barn får vara barn - fri från mobbing, märkeshets, utseendefixering, tweenie, lek med mobilen etc. Hjälp?!? Snälla, kan vi inte prata om detta i kommentarsfältet?

Boken jag tipsade om Hållbar utveckling - livskvalitet, beteende och teknik var väldigt intressant. Om lyckoforskning, livskvalitet, milleniemålen (utrota svält/fattigdom, alla barn i skola, jämställdhet, bättre mödravård och miljömässig hållbar utveckling) och hållbar livsstil. Kunskap, information, ansvar och transparens. Önskningar för framtiden: elbil, stadsodling, solceller, samarbete och gemenskap.

En av sakerna jag tycker mest om med mitt jobb på arkitektkontor är att få göra research och skapa en vision, en ide med allt från materialval, färger till lekplats på gården, odling för boende, sociala mötesplatser - Ja, att tänka på människorna som kommer bo där och att se till att alla val görs med tanke bakom. Självklart funderar jag mycket på hur jag själv vill leva, med barn i stad. I compact living-lägenhet, hur mycket innegården och lekplatsen betyder för mitt barn.

Om att göra val med eftertanke. Om normer, traditioner, status, etik. Att internet ändrar förutsättningarna. Individer får en röst. Kan producera text, bild, video. Förmedla och påverka andra. Sanning, fakta, åsikter och värderingar. Att som designer forma framtiden. Designprocess, analysera, lösa problem, kvalitet. The change makers.

Minns ni mitt år med EN MÅNAD UTAN-utmaningar 2014 - en månad utan shopping, en månad utan kött, en månad utan sociala medier, en månad utan att vara så j-vla duktig eller en månad MED kemikalierensning och plastbantning. Jag trivs verkligen med en månad-utmaningar och i år var tanken att förändringarna skulle vara mer hållbara val - Nyårslöftet: ett grönare miljösmartare 2016. Menskopp (har köpt men trivs inte riktigt...) Ekosmink (köpte ny mascara, kajalpenna, läppenna etc) Parfym?!? (Tips? olja? Annat?) Jag har ju redan tidigare bytt till miljömärkt tvättmedel (skippar sköjmedel), bytt schampo (skippar balsam), bytt deo, bytt tvål, städprodukter och diskmedel.

Under hösten tänkte jag fokusera på:
- att läsa, lyssna och lära mig mer. Böcker, dokumentärer, TED-talk. Tips?
- att vara mer ute i naturen: Delsjön, Botaniska Trädgården, Slottskogen. Älskar ju havet, strand så det dras jag till naturligt men ska försöka bli bättre att ta med barnet ut i skogen.
- pyssla med naturen, vi har plockat vackra löv på väg hem från förskolan denna veckan och tänkte skapa nått kul. Ja, stenar, pinnar, kottar samlas det hemma och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt?
- att första gången testa åka skridskor och skidor med barnet, förra året älskade han åka pulka/snowracer men ville inte testa skridskor/skidor - hoppas det går bättre om vi gör det tillsammans med kompisar.

Fastnade för mina egna ord i bloggarkivet för januari: "Jag läste att flera valt ett ord för 2016. Mitt ord är LUGN. Inte stressa. Bara vara - närvarande. Jag gjorde en testövning där man skriver ett ord och sen gör en mindmap. I år vill jag läsa mer, dansa mer, skratta mer, måla mer, mysa mer, pyssla mer... Mer lugn fritid! Vara snäll mot mig själv." 2015 var ju verkligen ett sjukt stressigt år då jag jobbade, studerade på distans och var ensam långa perioder med barnet och jag behövde verkligen en lugn vår 2016. Känner att jag lyckats ganska bra, jag har nu ofta på radio hemma (lugna favoriter), dansar mer i vardagen, tar mig tid att mysa även på vardagsmorgon/kväll, vi har målat och pysslat mycket mer. Vi har läst mycket mer både tillsammans (varenda kväll!) och jag har försökt att läsa (istället för att städa, diska, fixa eller scrolla mobilen) när barnet leker.

Veckans tips:
1. Shonda Rhimes TED talk - "Shonda Rhimes, titanen bakom "Grey's Anatomy", "Scandal" och "How to Get Away With Murder", ansvarar för ungefär 70 timmars tv per säsong och hon älskar att arbeta. Hon har ett namn för flowkänslan: Bruset. Bruset är en drog, det är musik. Men vad händer när bruset tystnar? Är hon något utan bruset?" Om kreativitet och när lusten att skapa försvinner och hur man hittar tillbaka. Att säga ja mer, speciellt när barnen frågor om hon vill leka. Så viktigt att ta sig tid att leka, att vara i nuet, kärleken i att bara vara tillsammans - Lyssna!

11 kommentarer:

Anonym sa...

Man kan ju byta skola. Vi tycker ocksâ det är supersvârt. Valde bort internationella fantastiska skolan för ville ha mer tid till familjen och slippa pendla. Barnet gâr i en skola vi inte gillar. Vi gillar inte all personal, vi gillar inte de andra föräldrarna och vi gillar inte hans kompisar. Hans "fröknar (maitresses)" har varit superbra men akademiskt har skolan jättedâliga resultat för större barn. Förra skolan gillade vi. Trevliga föräldrar, trevlig personal. Barnet hade snälla tjejkompisar. Nu har han stökiga killkompisar som inte är jättesnälla alltid... Men barnet själv verkar trivas bättre här, och vill mycket hellre ha killkompisar än tjejkompisar. Han kommer hem med blâmärken men han verkar omtyckt och själv tycka om. Men det är ju sâ svârt när man inte kan kontrollera och vet vad som händer... Men framtiden dâ och skolresultat... Och sâ det eviga. Om vi nu ska flytta igen, när ska vi flytta, och ska vi bo i hus eller fortsätta bo nära jobb och i lägenhet och ha mer tid tillsammans som familj. Suck! Vi kan liksom ALDRIG bestämma hur vi vill ha det. Men just nu har barnet det bra intalar jag mig. Sâ löser sig allt sâ smâningom? Ang. mobbing sâ har vi läst lite om att vara en "bra kompis" och pratar om det. Annat gör vi inte.

Åsa sa...

Jag inbillar mig att barn är "barnsligare" här men stillsammare och blir vuxna fortare. Att de inte är tonåringar mellan 7 och 50 som i Sverige. ;) Okej , kanske överdrev lite där. Det märks mycket när svenska barn är och hälsar på och youtubar för fullt och har eget instagram och facebook. (typ 9 år gamla) Denna sommar har en del (typ två) av mina barns kompisar här har egna mobiler eller Ipads också. Mina barn som inte har varken det ena eller andra och nästan aldrig får låna min dator är lite fascinerade men mest tycker de att det är lite konstigt och att det blir tråkigt och att det inte är lika kul att leka om kompisen har mobil eller platta. Tyvärr är jag själv rätt beroende och det tycker de också är tråkigt. Skäms lite. Fast svenska barn är mer fysiska och vana vid utelek, trädklättring osv. Kanske för att barnen här har varit med den äldre generationen mycket, och inte fått hoppa och skutta i vattenpölar. En del små barn här är som små gubbar eller tanter nästan av att ha varit med gamlingar större delen av sin fritid.

Anonym sa...

Ja svenska barn jämfört franska är mycket tidigare/mer avancerade grovmotoriskt. Jag tror att det är förskolan istället för skolbänken. Franska barn är bättre pâ att ta kontakt med främmande barn och prata med främmande vuxna. Svensk blyghet? Svenska barn har mycket mindre gränser frân föräldrarna? Inte lika lydiga? mer gnäll och tjat? Mindre godis och billiga plastleksaker (som i Frankrike) mer dyra leksaker, media, roliga aktiviteter och föräldrauppmärksamhet. Som om föräldrarna försöker leka och umgâs med barnen och barnen inte ens uppskattar det... Franska barn blir överlyckliga om vuxna leker med dem eftersom de inte är särskilt vana vid det? I Frankrike är det nog fortfarande mer TV och kanske tv-spel än appar och streamingtjänster men det förändras ju snabbt... Jag har ingen uppfattning om när barnen fâr egen mobiltelefon och när de fâr gâ mellan skola och hem själva? Det är lättare att ha ett lite stökigt barn i Stockholm än i Paris, inte lika mycket press att barnet ska "uppföra sig" (barn är barn) däremot tycker jag man ser färre konflikter mellan barn och förälder offentligt i Sverige? I en leksaksaffär sa jag till mitt barn att vi tittar men vi petar inte pâ allt och vi ska inte köpa nâgot. JO men det gâr bra att leka här, vill du ha godis, sa hon som jobbade där... Eftersom vi bor i Frankrike sâ nja, det gâr inte bra, man mâste visa lite mer respekt än sâ i en affär, personalen gillar inte att man leker med saker man inte ska köpa, och framförallt "mamma bestämmer". Okej sedan kanske det är skillnad pâ leksaksaffär eller inte... Sedan kan man ju inte generalisera. Men om man gör det är det nog större "gruppskillnader" här i Frankrike, religion, klass? Sedan sâg jag ett par stycken mer bestämda svenska föräldrar. Och en del svenska ganska gränslösa barn. Det finns väl alltid lite av varje. Jag vet att när vi flyttade tyckte pedagogerna att svenska barnet inte "lyssnade". Han var inte van att lyda pâ momangen. De trodde att han inte förstod, nja han bara visste inte att man var tvungen att lyda för svensk förskola har mindre krav pâ barnen?... Här är det dagligen bedömning av varje barn i uppförande. Grönt, gul, orange, röd eller SVART. Oj Oj Oj att hamna pâ "det svarta lejonet". Det är utvisningar. Barn som varit aggressiva fâr inte delta i uppvisningen pâ avslutningen o s v. Vissa barn känns stämplade som "jobbiga"...

Bella sa...

Ja, det går ju alltid att byta men känns ändå som ett stort val, speciellt när ingen skola känns självklar. Ska jag välja kommunal eller friskola?, ska jag välja Montessori? Vilken ordning ska skolorna stå? Ska jag försöka få plats på den fina friskolan även om jag inte tycker om märkeshets etc men den anses vara bäst? Så svårt!

Sen även så hade jag planer på att flytta vid skolstart pga av bor i en tvåa utan barnrum. Ja, alla har vi väl dessa funderingar. Många flyttar ju till villa när barnen är små men jag trivs i stan men har då inte råd med en trea... Just nu tror jag jag väntar med flytt och bestämmer och får plats på en skola först så får vi se om jag försöker flytta närmare. Skulle helst vilja att barnen skulle kunna gå till skolan men men.

Angående pojkar har jag så svårt för en del lekar speciellt med vapen eller nu leker han nån ninja lek som jag inte tycker om. Ja, svårt det här med att tycka om sina barn kompisar och deras föräldrar. Näe, man kommer nog inte tycka om alla utan det viktigaste är ju att barnet trivs.

Bella sa...

Åsa: ha ha... Precis alla ska vara tonåringar, ingen vill vara barn eller vuxen he he.

Jag tror även i Spanien att barnen är barnsligare längre vilket jag ser som positivt. Att få vara barn till minst 10 år, inte som det verkar nu att man redan när man börjar skolan ska ha coola trendiga kläder, jeans och mobil etc Ja, 10 verkar alla svenska barn ha mobil, instagram etc. Ja, det fysiska kanske stämmer, vana vid utelek. Och jag tycker ju inte om i Spanien att barn inte får leka för att inte smutsa ned sig eller att det ska vara så uppklädda och visas upp som väluppfostrade. Sen har nog spanska barn väldigt mycket mindre leksaker.

Min pappa brukar leka med barnet, sittanden på golvet på terrassen och det är sååå många som stannar och tittar för väldigt få spanska föräldrar eller morföräldrar leker med barn. Ja, det cyklar eller kör vagn eller kanske leker på stranden. Det är faktiskt skillnad på några få år tycker jag att mer föräldrar geggar i leran och blir sandiga... Men de leker inte alls som min pappa, morfar som är fantastisk och älskar själv att leka. Barnet älskar sin morfar pga det.

Bella sa...

Du har nog helt rätt i dina spaningar (jag vet ju inte ditt namn Anonym)

Jag har ju väldigt svårt för i Spanien den auktoritära uppfostran, där de använder hot, skam, skuld och t.o.m slår barnen. Jag mår fysiskt dåligt när nån behandlar barn illa och även om det har blivit mindre senaste åren så är jag fortfarande väldigt olik i mitt sätt. Ja, sen att många kallar sina barn onda/dumma istället för att prata om vad de gjort är dumt. Jag och barnets pappa har haft oändliga disskutioner om det då barnet blir livrädd för sin pappa när han ryter till eller gråter när han får skäll. Han är liksom inte van. Jag har absolut regler, rutiner och säger nej men inte alls på samma sätt. Barnet är nog väldigt svenskt. Nu tycker jag att barnet, som är 5,5 är väldigt mogen och lyssnar och det går att prata med honom som en vuxen. Alltså inte nedvärderande som jag tycker spanska föräldrar ibland gör. Sen beror ju det mycket på barnets personlighet, min trotsar mig sällan utan är väldigt lydig, snäll och blyg. Självklart busar och leker han men gör inga farliga eller onda saker än. Ja, den här fina förskolenaiviteten som jag älskar när man tror gott om alla, alla är snälla och världen är utopia...

Bedömning av uppförande har jag svårt för, speciellt när skolor använder sig av skambänk/stol. Jag pratade om detta på FB med flera vänner som har barn i olika länder i Europa (Spanien, Frankrike, England, Belgien etc) och jag tycker det känns gammalmodigt, som när mina föräldrar var små och man kanske inte ser till barnets bästa eller det verkliga problemet bakom beteendet som ibland är en diagnos eller problem hemma. Jag trivs verkligen att bo i stan men börjar märka mer att hur olika barnen har det hemma. Även så finns det fler ensamstående och utlandsfödda föräldrar i stan än var det gör i en villaförort. Jag tycker ju verkligen om det multikulturella, för jag tror det är bättre att lära känna sen liten barn/mammor med slöja, mörkhyade etc ja, att alla är vi olika. Men är nog inte beredd att kompromissa mitt barns skolgång utan kommer nog göra ett medvetet val även om det betyder att barnet börjar en skola där han inte känner nån....

Anonym sa...

Ja vad intressant. Vi har bytt Parisförort. En vitare förort till en extremt heterogen förort och det märks bland barn och föräldrar. Det känns som att det är bâde positivt och negativt? Mer vâld i hemmen, mindre engagerade föräldrar, föräldrar som inte vill? umgâs sinsemellan? samtidigt väldigt fint med det mângkulturella och flersprâkiga.. men resultaten verkar inte finnas i de högre klasserna. Det var lite av en utmaning att man känner att man vill att barnet ska gâ i en multikulturell skola men samtidigt att se att det finns mer vâld pâ skolgârden och att föräldrar inte alltid hälsar pâ varandra och det är mindre födelsedagskalas för hela klassen, färre medlemmar i föräldraföreningen... Vet inte om det finns ett samband. Kan ju ha med socioekonomisk bakgrund att göra eller bara slumpen. Men man utmanas lite. Känns lite obehagligt att välja efter skolresultat? Samtidigt gick vi själva i skolor med mycket bra resultat och det hjälpte oss bli i livet! Jag tycker ocksâ fransk skola är omodern. Sedan vet jag inte om jag gillar svensk skola heller. Jag vill gärna ha lite krav och konsekvenser, men absolut inte utvisningar. Jag tycker inte alls om franska lärare och hur barnen behandlas eller behandlar varandra. Mobbning här är öppen? Och väldigt franskt, även bland vuxna behöver man kunna bita ifrân ibland, och det finns inte alls samma värdegrundsarbete i skolan... Och för stora klasser och för stökigt pâ gârden? Jag tror att det finns bättre skolor i andra länder? Finland, Holland? Vad jag menade var att man nog aldrig riktigt kan veta hur det blir? Att barnet konstigt nog kan trivas bättre i en som för oss verkar som en sämre skola? Vi vill inte heller byta för ofta? Samtidigt har det gâtt ganska bra när vi gjort det. Pâ sätt och vis tror jag faktiskt att barnet tvingades pâ ett brutalt sätt att bli mer social? Men vi har problem med att vi inte gillar hans bästa kompis. "Din lekpark suger" "Musse Pigg tröjor är barnsliga" "Det där är en bebisleksak" "Du kan inte ha samma skor som jag för det finns bara i min storlek" "Vad har du för matta i ditt rum" o s v... Vi har lite svârt att hantera den här kompisen, blir faktiskt lite förbannade av att ha det barnet hemma sâ försöker balansera med andra kompisar... Men barnet tycker att kompisen är väldigt tuff och lite hans idol...

Anonym sa...

Nej vi försöker att inte straffa utan kommunicera istället och förhandla och kompromissa. Vi skäller kanske lite mer än vad vi skulle gjort om vi bott i Sverige. Just tydligare med gränser och krav. Men vi pratar aldrig nedvärderande. Jag hade jättesvârt med alla arga, hotfulla föräldrar i början, med höga röster och nedvärderande sprâk. Tyvärr blir man lite van vid det. Sâ jag har inte samma gränser längre.
Vi har ett väldigt snällt och lugnt och lite barnsligt barn. Men han blir vildare när han är i skolan. Hans kompisar spottar och brottas, han tyckr det är jättespännade, han vill sâ gärna vara stor som dem större barnen, och mellan barnen själva är det utfrysningar: "du fâr inte vara med, du är dum" som jag inte vet om han tar initiativ till men jag tror han deltar...
Sedan kan han tappa humöret när han är trött. Men det verkar bli bättre med âldern och vi försöker välja strider och kompromissa, men han har fortfarande lite svârt att kontrollera sitt humör. Han kan bli topp tunnor rasande för att han ritat fel och kasta sina pennor runt omkring sig... Mer att han tappar humöret än att han trotsar? Men just att han inte riktigt har mognat till att kunna uttrycka sin ilska eller besvikelse pâ annat sätt än att bli utâtagerande ledsen eller arg. Det är lättare när han blir ledsen. När han blir arg kan man känna sig rätt tom, slut, usel som förälder...
Jag tror definitivt att ens skolval pâverkar men även att det handlar mycket om tur?

Bella sa...

Så intressant att läsa era tankar och funderingar. Ja, nej jag vet inte heller om jag tycker svensk skola är bättre. Det finns ju säkert bra/dåliga skolor i alla länder och sen beror det ju mycket på hur barnets personlighet och hur hen trivs. Jag hade föräldramöte på mitt barns förskola i måndags och blir varje gång lite förvånad att alla har så olika åsikter och förväntningar. Att nån pedagog som jag tycker jättemycket om tycker nån andra mindre om och jag tycker om när jag hämtar mitt barn och han är smutsig för det känns så härligt kreativt att se att han har målat, lekt, ätit etc. men ja, det är ju verkligen inte alla som tycker. Sen älskar jag ju svensk förskola, att de är ute i alla väder, leker i regnet med vatten etc men det verkar inte heller alla föräldrar vara vana vid eller tycker om (speciellt de som inte själva är uppvuxna med det).

Jag har nu ställt barnet i en till montessori friskola efter mina tankar i helgen så får vi se vart han får plats.Jag kommer ju även söka flera kommunala alternativ. Finns en kommunal montessori i Göteborg som får bli första val.

Ja, jag tycker verkligen om den multikulturella vardagen men ja, inte helt enkelt med allas olika traditioner, rutiner, regler etc. På innegården märks det tydligt skillnaden då vissa barn äter svenska tider ca 17-18 och sen inte får gå ut efteråt utan lägger sig nog 19. medan andra barn inte verkar äta middag alls och får vara ute till 21

Bella sa...

Jag känner igen mig i att ha ett lugnare, känsligare, snällt barn och försöker så gott jag kan undvika att han dras med i det mer våldsamma lekarna eller lär sig av de äldre barnen. Jag tror också det är åldern med humörsvängningar. Jag tror min är förbi de värsta runt 4,5år då humöret verkligen var en bergodalbana. Ja, det blir ju så att man får kompromissa och välja sina strider.

Men jag har fortfarande väldigt svårt för nedvärderande språk, höjda röster och speciellt när en del spanska föräldrar drar hårt i armen eller slår barnen i rumpan - ja, agar sina barn trots att det är förbjudet i Spanien. Jag mår fysiskt dåligt när barn bara skrikgråter och föräldrarna ignorerar men ja, det är en kulturkrock som jag liksom inte kommer över men det börjar förändras i Spanien.

Jag är väldigt tydligt med just våld. Där är jag stenhård! För mig är jag också tydlig med genusfrågor som att pojkar inte ska vara skrikiga, högljudda, ta plats etc.

Samtidigt vill jag inte att han ska bli helt chockad när han börjar skolan (förskoleklass) nästa höst så jag får nog sakta försöka vänja mig och pusha barnet lite mer.

Anonym sa...

Ja. Efter tre år ser man skillnad mellan dask och smäll. Jag har även sett vad jag kallar misshandel. Jag mådde så dåligt att jag ville ringa polisen. Vilket jag borde gjort. Men i stunden tvekade jag. Självklart var jag ensam om att se vad som hände. Min sambo solade bredvid mig och såg inget utan tyckte jag överdrev. Tiggare med små barn som ser apatiska ut. Men det är fint att det dagliga våldet mot barn nästan är borta i Sverige. Jag tror att Frankrike kommer lagstifta så småningom och att det kan fungera. Kanske bli lika bra som i Sverige. Även lagstiftning att man inte får låsa in barn på sina rum. Jag tror det finns hopp. De flesta av våra vänner tror vi använder time out men vi vet väl inte egentligen. Ja svensk förskola är underbar.