23 jan. 2017

Ärligare, ofiltrerade kommentarer...

Ibland kanske mina kommentarer på andras bloggar blir ärligare, mer ofiltrerade...

Linnea i USA om kvinnofällan där jag kommenterade "Det här väckte självklart mina tankar då jag separerade från mitt barns pappa… och vi nu bor på lååångdistans till honom i Spanien. Det var inget lätt beslut och jag försökte få det att fungera och funderade i över ett år innan jag gick ut med beslutet och bestämde mig för en framtid för mig och barnet i Sverige. Vårat förhållande fungerade nog bara när vi bodde i hans land, med hans språk, kultur, vänner etc

Livet & LA på samma tema där jag kommenterade "Jag tror ingen som är gift med barn separerar av tristess, tröttnat etc utan vanligtvis finns det ju större anledningar som otrohet… i vårt fall var det alkohol, jag ville inte att mitt barn skulle växa upp och vara rädd/orolig för sin berusade pappa. Jag ville kunna lita på min partner. Vi hade varit tillsammans i 12 år innan vi fick barn men ja, saker händer som förändrar allt…"

Kommenterade även inne hos Hanna som skrev om att döma andra föräldrars sovmetoder "Min unge sov knappt alls till han var nästan två år, nattamning, nattskräck, vaknade hela tiden, vårt förhållande kraschade delvis för att pappan under sina nätter körde ”låta skrika tills barnet somnar” och jag stod inte ut… Min snart 6-åring samsover forfarande tätt intill mig varenda natt, jag nattar honom varje kväll med att ligga bredvid och sjunga vaggsång tills hans somnar."

Hos Tovetankar kommenterade jag "Mitt bästa råd är att unna varandra egentid, sovmorgon, gå ut själv med vänner etc. Försöka vara generösa mot varandra! Jag tyckte vårat förhållande gick åt helvete när jag tog alla nätter efter han lät barnet skrika sig till sömns (satte på sig öronproppar, sov i annat rum)... Ja, några av de där nätterna förändrade så mycket. Med spanska familjen skulle jag försöka inte diskutera alls första åren. Så mycket ilska och irritation det hade besparat mig. Att bara nicka och svara si si (och göra som NI vill)... sen när barnet blir äldre, har barnet egna åsikter och ja, det blir enklare, mer självklart. Barnets pappa har gjort massor med bra med, som att barnet älskar hans mat, speciellt paella (Barnet äter fortfarande inte min goda vegetariska mat). Han fick bebisen att äta frukt (och massa annat...) Han kommer faktiskt hem till sommarhuset och plockar ur diskmaskinen, åker o handlar (med mina pengar), går iväg med soporna etc. utan nån disskution alls. Det finns det tyvärr andras respektive som inte gör, även om de är tillsammans..."

Kommentera gärna mera, det är kommunikationen i att blogga som jag tycker allra mest om och saknar när jag inte skriver, delar med mig. Två inlägg på bara några dagar, kanske jag har fått lusten tillbaka...

20 jan. 2017

Skolval, framtiden och jul i Spanien...

Det är fredag kväll, jag sitter trött i soffan och funderar om jag ska se en film eftersom barnet somnade redan klockan 19:30 (efter en lång dag som började kl. 05). Tankarna snurrar efter en vecka då vi besökt 3 olika kommunala skolor. Sakta börja det sjunka in att livet är påväg att förändras, än en gång. Min lille bebis ska börja skolan. Hallå, vart försvann småbarnsåren? Nostalgin Över de senaste 5 åren med gångavstånd till förskolan, promenader varje dag till jobbet. Att kunna vara ledig lite som jag vill, lång semester. Att småbarnsåren snart är ett minne. Det var liksom bara hit jag planerade, livet med lägenheten utan barnrum.

Jag hör hur de berättar om F-5 (förskoleklass till femman), de kommande 6 åren av vårat liv. Snart fyller barnet 6 år och ja, första tredjedelen av barndomen är förbi, småbarnsåren. Tre olika skolor skapar flera olika framtidsvisioner. Borde jag flytta närmare, till en lägenhet med barnrum? Har jag råd? Vågar jag? Tänk om... Jag känner mig otrygg, inför framtiden som ensamstående mamma. Allt ansvar, ingen som stöttar. Finns där för mig om, när, allt rasar.

Jag vet inte om jag varit lyckligt naiv, men med allt som händer i världen, i min familj och att barnet blivit större känns det som jag blivit väckt. Jag har en känsla att jag kommer minnas de här åren som de bästa i mitt liv (hur jobbiga småbarnsåren än har varit), att få jobba och umgås med mina älskade föräldrar. Barnet frågade häromdagen när de kommer dö, "de är ju så gamla..." Att tanken slår mig så hårt - troligen innan du växt upp, innan du tar studenten. Att de bara kommer vara barndomsminnen i ditt liv...

Vi hade det fantastiskt skönt i Spanien under julhelgerna. Vi var ute från soluppgång till solnedgång nästan varenda dag. Lugna sköna dagar utan krav eller stress. Jag firade både jul och nyår väldigt otraditionella på en solig terass i mysbyxor utan smink. Precis som jag vill ha det, med familj, skratt, musik och god mat. Vi verkade alla vara nöjda med jul i sommarhuset så det kanske blir en ny tradition. Kanske blir det så barnet associerar jul. Barnet fick en julklapp var av oss vuxna, precis lagom. Han fick en enda julklapp av tomten, en billig (30euro) drönare, som han lekte med sin pappa och tio tills de flög bort den ut på havet.

Jag lovade att skratta mer, dansa mer, mysa mer, läsa mer, umgås mer, uppleva mer under 2017. Årets ord: balans! Att försöka jonglera livet bättre med barn, jobb, egentid. Att inte bara vara någons mamma.

Vi firade Reyes med en heldag i ett barnfamiljsfyllt Cartagena och som alltid med högtider med höga förväntningar blandades lycka o glädje med gnäll och en mamma som ibland bara ville skita i allt (Det är liksom inte min tradition, kan inte den andre berätta historien om de tre kungarna etc). Alltid jag som får dra det svåra, jobbiga ansvaret och den andre som bara vill plocka ur det enkla, roliga ur föräldrarollen. Det krävs mycket av mig för att få det att fungera. Att munkavla mig, att inte välja irritation, ilska och bråk. Att försöka tilltala barnet på spanska så pappan hör. Att skita i att barnet ser för mycket på spanska barnprogram, äter för mycket snabbmat och att "kvalitetstiden" med pappan spenderas på ett shoppingcenter i leksaksbutiker. Grrr!

Att vara den där perfekta pedagogiska mamman som försöker göra lärorika utflykter som t.ex. samla skräp på revet och stranden. Att försöka lära barnet i allt vi gör, svara på alla frågor och ja, fundera, planera, organisera, bestämma, välja... Så tröttsamt! Men jag försöker acceptera, sakta inse att det kommer inte bli som jag önskar. Delat ansvar.

Att besöka skolor väckte min inspiration, att lära barnet mer. För vad lär barn sig i skolan? Under närmaste månaderna kommer vi (jag) fokusera på att öva på alfabetet, bokstäver, uttal, läsa, siffror, räkna. Barnet är väldigt nyfiken och intresserad. Jag ska låna några böcker om att börja skolan. Jag funderar över logopediska övningar som grimaser, bubbla, gurgla och samla på ljud, gissa ljud, klippa o klistra bokstäver. Spela spel med frågor. Fler tips? Jag samlar idéer i mappen creative kids på pinterest (DesignBella heter jag)

worldschooling känns fortfarande väldigt inspirerande och jag har köpt/lånat flera böcker med kartor, Atlas, flaggor men även ta det vidare och prata om olika väder, säsonger, naturen.

2,5 månad kvar av vinter, mörker, kyla och jag försöker drömma om alla utflykter vi ska göra i vår. Jag vill till Köpenhamn, Österlen, Madrid, just nu lutar det åt London istället för Paris i min fantasi... Att planera fram till barnet ska börja skolan, att fundera över hur vi ska göra efter skolstart, om det blir Spanien på novemberlovet i höst. Påsk och sommarresa är redan bokad. Ja, jag tycker om att planera. Kontrollmänniskan i mig tycker det är lite jobbigt att inte veta. Att framtiden är ett nytt kapitel, ett oskrivet vitt blad.