18 feb. 2017

Livet, barn, karriär och drömmar...

Efter 5 tålamodsprövande veckor kom barnets pappa och jag får lite tid att pusta ut. Jag har låga krav, att få gå o handla ensam känns sååå skönt. Att slippa stressa från jobbet för att hämta på förskolan. Enkla saker som att någon annan lagar middag, diskar, lockar undan leksaker. Det blir en del höjda ögonbryn när jag berättar att han sover på soffan, att vi bor ihop trots att vi inte längre är tillsammans men det funkar ok och barnet älskar att få ha oss båda nära. Jag vill att barnet ska få en vardag med sin pappa, lämnas o hämtas på förskolan, att hans pappa finns där från han vaknar tills han somnar. Även om det endast är några veckor om året.

Barnet undrar om vi är vänner igen när vi skrattar tillsammans åt något. Vi får förklara att vi alltid är vänner men inte tillsammans, inte kära. Att vi inte vill pussas, bo tillsammans etc. Svårt för barnet att förstå. Han minns inte oss som par. Att vi var tillsammans i 12 år innan vi fick honom. Jag vill inte att han ska känna ansvar för vår separation. Hur förklarar en kärlek, kära, känslor för en sexåring? Vi har pratat en del om hur han blev till, att han bodde i min mage, att han ville komma ut för tidigt, att pappan var i Spanien, att mormor var med på förlossningen, att vi bodde hemma hos morfar & mormor första månaderna.

Jag frågade i en FB-grupp jag är med i hur man berättar att barn blir till, snoppen och snippan, frön och ägg... Jag försökte fint med att mamma o pappa älskade varandra väldigt mycket och ville skapa dig. Än har inte följdfrågan om hur kommit.

FB-gruppen består av flera mammor jag lärt känna via bloggen, flera har barn med en spanjor, bor utomlands och vi delar funderingar om allt mellan himmel och jord: barnuppfostran, två-flerspråkighet, skolval, mat, sömn, socker (tipsa gärna om enkla goda vegorätter för barn, hur ni gör för att undvika socker i vardagen eller hur ni tänker för att stärka minoritetsspråket) till att diskutera politik. Jag har bloggen att tacka för många nya vänner. Livet skulle vara ensamt utan er!

Jag funderar kring hur jag orkar, hur vi alla orkar - balansera barn, karriär, livet. För mig handlar det mycket om att sänka mina förväntningar och krav, välja mina strider, vara snäll mot mig själv. Jag prioriterar sömn. Det funkar bättre när jag följer rutiner: som städtorsdag (1h med musik o dans), lugn mysfredag hemma, tvättar endast 3 maskiner på lördag mellan 07-09 (!), planerar o handlar mat, söndag kväll förbereder jag inför veckan (plockar undan, fixar, diskar).

Jag försöker ge mig själv lite mer egotid. Jag har börjat lyssna fler på poddar (befriande, skrattar igenkännande och alla känns ärligare och inte så mycket perfekt yta). Även jag har till sist sett SKAM - så många tonårsminnen, känslor och tankar den väckte. Barnet var lite nervös över att prata spanska med sin pappa men språket flyter på fint. Två veckors intensivkurs i spanska. Han behöver större ordförråd så jag lagt fram några "diccionario por imagenes". Jag ska försöka läsa några spanska böcker på helgerna. Håller tummarna för modersmålsundervisning när barnet börjar skolan.

Jag har börjat planera inför Barcelonaweekend om två veckor (en sista minuten resa för att hälsa på min syster tillsammans med min mamma). Min mamma behöver livsglädje. Eftersom barnet är intresserad av hur saker funkar, teknik, experiment så tänkte jag besöka Cosmo Caixa och Museo Blau. Vi får se lite hur vädret är... Vi kommer bo några dagar i Sitges, vid stranden och några dagar inne i Barcelona, på paseo de Gracia. Fann ett fint hotell till rabatterat pris. Min favoritstad! Jag vill kunna strosa runt i Gracia, i Borne, äta tapas på Cuidad Condal... minnas mina år i Barcelona.

Annars har tankarna mest funderat över livet. Vad som verkligen är viktigt? Ännu ett fall av cancer i min närhet, livet stannar upp en stund. Prioriterar jag rätt? Är jag påväg åt rätt håll? Vad vill jag göra mer av?

När det var som värst häromveckan, då jag hade feberfrossa (jag har varit mer sjuk än barnet denna vintern) så dagdrömde jag om någon som tog hand om mig, lagade mat, lämnade barnet på förskolan... Börjar jag längta efter nån att dela livet med?

Lyssnade på Trettio plus trevar (Med Sofi Fahrman) och de pratade om pensionen, framtiden, vad de ville göra i senare kapitel i livet. Jag har alltid sett mig i en liten compact living studio i Barcelona, en ateljé med stora industrifönster nära havet. Om sisådär 12-13 år tar mitt barn studenten, kanske vill han då testa bo i sitt andra hemland?

Veckans tips:
1. 6 år sedan jag blev mamma, jag går tillbaka i bloggens arkiv från mars 2011 och minns "en lite dramatisk historia med vattenavgång i vecka 36+3, akut kejsarsnitt då han satt i säte och pappan påväg med flyg från spanien..."

"3 grova missar pga dåliga rutiner och otillräcklig kvalitetskontroll:
Havandeskapsförgiftning? = vattenavgång vecka 36 och akut kejsarsnitt.
Biverkning av ryggbedövning = 3 dagars helveteshuvudvärk...
Komplikationer efter kejsarsnitt = Koagulerad blödning, livmodern drar inte ihop sig, sammandragande läkemedel, skrapning? UPDATE: Komplikationerna fortsätter: infektion i livmodern = 10 dagars antibiotika kur."

4 feb. 2017

Ny utvecklingsperiod, utseende och sociala medier...

Livet som ensamstående mamma i VABruari är sjukt tålamodsprövande, att barnet även gått in i en ny utvecklingsperiod (6-års) gör att det känns som om jag inte har nån koll längre... så efter att ha fått ångest och gråtit på köksgolvet googlade jag och insåg till min lättnad att det är normalt, att sexåringen beter sig som en liten tonåring. Att försöka finnas där, lyssna, stötta, trösta, svara. Att välja mina strider. Att försöka fråga: Hur tänkte du nu? innan jag börjar skälla över barnets nya knasiga påhitt.

Jag har funderat över bilder på barn på sociala medier, bilder på mitt barn på instagram. Vilka bilder är ok, vilka är det inte? När borde jag börja fråga innan jag publicerar? När kommer han inte längre vilja vara med på foton... Jag tog en fin bild när han badade och testade roliga frisyrer. Jag publicerade den, hans överkropp syns suddig. Efter nån timma skriver hans pappa att han vill att jag tar ned bilden. Jag frågar varför och han svarar att den känns för intim. Jag tar självklart bort bilden men den lämnar mig med frågeställningar. Vart gränsen går? Ålder? Jag har publicerat 5-10 glada, skrattande badkarsbilder tidigare och ser ingen skillnad. Förutom kanske att han inte längre ser ut som ett småbarn. Jag har ett stängt konto endast för släkt och vänner, publicerar mest för min egen skull, älskar skrolla tillbaka och minnas.

Tankarna snurrar... jag har fullspäckade fotoalbum från jag är liten, många suddiga bilder, bilder där jag är glad, ledsen, arg, sur, söt, nyvaken, naken, fula frisyrer, åttiotalskläder he he. Mest bilder från semestrar och högtider. Jag älskar de där albumen, skäms inte alls och tycker bara det är kul att ha. Jag har ju valt att inte publicera några bilder alls på den här bloggen.

För första gången verkar utseende vara viktigt för barnet. Speciellt håret och tröjan. Jag känner att jag lyckats undvika utseende fram tills nu. Att barnet fått vara bara barn utan att bry sig hur han ser ut. Med mjuka, sköna färgglada kläder utan tryck. Nu är det väldigt viktigt med tröjor med coola tryck och tyvärr så är alla färger inte längre ok... Att handla kläder på storpojk känns riktigt trist och väldigt stereotyp. Jag pratade med pedagogerna på förskolan och ja, det är svårt att undvika när de är mest pojkar i barngruppen att det blir fysiska lekar. De är väldigt gulliga mot varandra, kramas, säger att de älskar varandra men det blir mycket pojklekar.

Barnet undrade varför jag alltid tittar mig i speglar (när jag går förbi) och det är ju en bra fråga!?!

Nästa vecka börjar barnet på sin första aktivitet. Dans - Prova på flera olika dansstilar. Jag funderar över om han inte kommer vilja fortsätta, vara där ensam utan mig etc. Första gången får jag vara med om jag är aktiv - kul! Jag kände att det var dags att prova på en aktivitet utanför förskolan och att det förhoppningsvis är ett bra sätt att gå lite utanför hans comfort zone med ny lärare, nya kompisar etc.

Jag lånade en bra bok om att börja skolan. Jag antecknade massor med tips som att köpa en almanacka (lära barnet veckodagar, månader, årstider), klocka, höger/vänster, lära sig sin födelsedag, adress, mitt telefonnummer, gå på toa själv, äta med bestick, vänta på sin tur, räcka upp handen, ljuda bokstäver, Alfapetet, räkna, mäta med linjal, klippa med sax, grundfärgerna och blanda färger, klippa ur tidningar, fortsätta mönster etc. Annars håller vi mest på med de där självklara hyfs som att säga tack, ursäkta, förlåt. Jag som trodde vi var förbi det stadiet men nix. Rätt och fel, moral börjar bli viktigare... Frågorna mer komplicerade och kunskapshungern enorm. Så nyfiken på hur allt funkar.

Lärdomen från de senaste veckorna är att mitt barn inte förstår ironi, sarkasm, skämt utan tar allt jag säger på största allvar och personligt. Älskar du inte mig längre mamma?

Veckans tips:
1. "Att gå i ettan, föräldrabok om skolan" Lånade bok med fakta och konkreta tips, idéer och tankar.

2. 6-åringen - Vi är inne i en utvecklingsperiod (PUH!) och jag söker förståelse och svar (läs: googlar!).
Ökat behov av självständighet, barnet blir modigare och vågar mer. Barnet jämför likheter och olikheter. Sköta toalettbesök själv, passa tider, förstå instruktioner och hålla redan på sina kläder. Lära sig ha tålamod och vänta på sin tur. Spela olika slags spel tillsammans. Ge barnet en almanacka och en klocka att använda om barnet frågar om dagar och tider. Låt barnet upptäcka sin värld genom att till exempel besöka museer, bibliotek, göra utflykter eller vara ute i naturen. Gör en miniträdgård i fönstret. I småkrukor kan man plantera olika kryddor och blommor. Klippa mönster och figurer (och bokstäver) med en sax. Fritidsaktivitet (dans!)
Källa: Barnets utveckling 6-7 år på 1177.se

3. Så fint angående att söva (större) barn varenda kväll. Det är den finaste stunden på hela dagen, då vi delar tankar, närhet och trygghet.