18 feb. 2017

Livet, barn, karriär och drömmar...

Efter 5 tålamodsprövande veckor kom barnets pappa och jag får lite tid att pusta ut. Jag har låga krav, att få gå o handla ensam känns sååå skönt. Att slippa stressa från jobbet för att hämta på förskolan. Enkla saker som att någon annan lagar middag, diskar, lockar undan leksaker. Det blir en del höjda ögonbryn när jag berättar att han sover på soffan, att vi bor ihop trots att vi inte längre är tillsammans men det funkar ok och barnet älskar att få ha oss båda nära. Jag vill att barnet ska få en vardag med sin pappa, lämnas o hämtas på förskolan, att hans pappa finns där från han vaknar tills han somnar. Även om det endast är några veckor om året.

Barnet undrar om vi är vänner igen när vi skrattar tillsammans åt något. Vi får förklara att vi alltid är vänner men inte tillsammans, inte kära. Att vi inte vill pussas, bo tillsammans etc. Svårt för barnet att förstå. Han minns inte oss som par. Att vi var tillsammans i 12 år innan vi fick honom. Jag vill inte att han ska känna ansvar för vår separation. Hur förklarar en kärlek, kära, känslor för en sexåring? Vi har pratat en del om hur han blev till, att han bodde i min mage, att han ville komma ut för tidigt, att pappan var i Spanien, att mormor var med på förlossningen, att vi bodde hemma hos morfar & mormor första månaderna.

Jag frågade i en FB-grupp jag är med i hur man berättar att barn blir till, snoppen och snippan, frön och ägg... Jag försökte fint med att mamma o pappa älskade varandra väldigt mycket och ville skapa dig. Än har inte följdfrågan om hur kommit.

FB-gruppen består av flera mammor jag lärt känna via bloggen, flera har barn med en spanjor, bor utomlands och vi delar funderingar om allt mellan himmel och jord: barnuppfostran, två-flerspråkighet, skolval, mat, sömn, socker (tipsa gärna om enkla goda vegorätter för barn, hur ni gör för att undvika socker i vardagen eller hur ni tänker för att stärka minoritetsspråket) till att diskutera politik. Jag har bloggen att tacka för många nya vänner. Livet skulle vara ensamt utan er!

Jag funderar kring hur jag orkar, hur vi alla orkar - balansera barn, karriär, livet. För mig handlar det mycket om att sänka mina förväntningar och krav, välja mina strider, vara snäll mot mig själv. Jag prioriterar sömn. Det funkar bättre när jag följer rutiner: som städtorsdag (1h med musik o dans), lugn mysfredag hemma, tvättar endast 3 maskiner på lördag mellan 07-09 (!), planerar o handlar mat, söndag kväll förbereder jag inför veckan (plockar undan, fixar, diskar).

Jag försöker ge mig själv lite mer egotid. Jag har börjat lyssna fler på poddar (befriande, skrattar igenkännande och alla känns ärligare och inte så mycket perfekt yta). Även jag har till sist sett SKAM - så många tonårsminnen, känslor och tankar den väckte. Barnet var lite nervös över att prata spanska med sin pappa men språket flyter på fint. Två veckors intensivkurs i spanska. Han behöver större ordförråd så jag lagt fram några "diccionario por imagenes". Jag ska försöka läsa några spanska böcker på helgerna. Håller tummarna för modersmålsundervisning när barnet börjar skolan.

Jag har börjat planera inför Barcelonaweekend om två veckor (en sista minuten resa för att hälsa på min syster tillsammans med min mamma). Min mamma behöver livsglädje. Eftersom barnet är intresserad av hur saker funkar, teknik, experiment så tänkte jag besöka Cosmo Caixa och Museo Blau. Vi får se lite hur vädret är... Vi kommer bo några dagar i Sitges, vid stranden och några dagar inne i Barcelona, på paseo de Gracia. Fann ett fint hotell till rabatterat pris. Min favoritstad! Jag vill kunna strosa runt i Gracia, i Borne, äta tapas på Cuidad Condal... minnas mina år i Barcelona.

Annars har tankarna mest funderat över livet. Vad som verkligen är viktigt? Ännu ett fall av cancer i min närhet, livet stannar upp en stund. Prioriterar jag rätt? Är jag påväg åt rätt håll? Vad vill jag göra mer av?

När det var som värst häromveckan, då jag hade feberfrossa (jag har varit mer sjuk än barnet denna vintern) så dagdrömde jag om någon som tog hand om mig, lagade mat, lämnade barnet på förskolan... Börjar jag längta efter nån att dela livet med?

Lyssnade på Trettio plus trevar (Med Sofi Fahrman) och de pratade om pensionen, framtiden, vad de ville göra i senare kapitel i livet. Jag har alltid sett mig i en liten compact living studio i Barcelona, en ateljé med stora industrifönster nära havet. Om sisådär 12-13 år tar mitt barn studenten, kanske vill han då testa bo i sitt andra hemland?

Veckans tips:
1. 6 år sedan jag blev mamma, jag går tillbaka i bloggens arkiv från mars 2011 och minns "en lite dramatisk historia med vattenavgång i vecka 36+3, akut kejsarsnitt då han satt i säte och pappan påväg med flyg från spanien..."

"3 grova missar pga dåliga rutiner och otillräcklig kvalitetskontroll:
Havandeskapsförgiftning? = vattenavgång vecka 36 och akut kejsarsnitt.
Biverkning av ryggbedövning = 3 dagars helveteshuvudvärk...
Komplikationer efter kejsarsnitt = Koagulerad blödning, livmodern drar inte ihop sig, sammandragande läkemedel, skrapning? UPDATE: Komplikationerna fortsätter: infektion i livmodern = 10 dagars antibiotika kur."

6 kommentarer:

Casa Annika sa...

Fint med den resan att se fram emot, till en stad som är speciell för dig. Kanske är det där du kommer att hamna lite senare i livet?
Hoppas att du får ta hand om dig själv lite nu när ni är två.
Gör vad du kan för att barnet ska få modersmålsundervisning i skolan! Så värdefullt!

Tove sa...

Det är alltid intressant att läsa om dina tankar Bella! Tack för att du delar med dig!

Mina föräldrar berättade för mig hur barn blir till, när jag var liten. De sa såhär: Mamman och pappan kramas och pussas jättemycket, sedan simmar (något? minns ej vilket ord de använde) från pappan in i mamman. Där finns ett ägg och när de två träffas blir det en bebis.

I mitt huvud låg de alltså i badkaret (för där finns det vatten så man kan simma) och kramades och pussades, och i mamman fanns det ett hönsägg. Jag minns inte om de berättade att man använder könsorganen...

Jag ska försöka ta till samma förklaring när min son frågar någon gång i framtiden!

Fint att ni ska åka till Barcelona! Vi var där för ett år sedan, när jag var nygravid. Det var fint men också skönt att komma hem till den lugna norrländska skogen igen efter fyra dagar i storstaden.

Jag kan förstå om du skulle börja längta efter någon att dela livet med. Det måste vara oerhört tufft att vara ensamstående. All heder till dig för att du orkar! Och all heder för att du orkar ge din son så mycket kontakt med sin pappa!

Tove sa...

Ang. modersmålsundervisning: jag tror att man får det om man kan hävda att språket är levande i familjen. Och det är det ju i ert fall!

Tove sa...

Nu blev det en tredje kommentar...

Läs här om modersmålsundervisning: http://goteborg.se/wps/portal/enhetssida/sprakcentrum/modersmal/!ut/p/z1/04_Sj9CPykssy0xPLMnMz0vMAfIjo8ziTYzcDQy9TAy9LQIszA0cPfydzMM83Y19jUz1w8EKAgxdHA1NgAoMPAzdDBwDXc38g1xNDAx8TPWjiNFvgAIcDZyCjJyMDQzc_Y2I049HQRSG8cgW6RfkhoaGOioqAgCXhWN8/dz/d5/L2dBISEvZ0FBIS9nQSEh/

Colombialiv sa...

Gael älskar boken "hur görs bebisar" och jag tycker också att den är fantastisk! Tips!

Karin sa...

Vad lustigt att vi båda skrivit om FB-gruppen, och nästan samma tankar. Har inte läst ditt inlägg förrän nu så det var ett riktigt sammanträffande. Men så har vi varit ovanligt aktiva på sistone också. :)

Efter en vecka själv med barnen så förstår jag verkligen dina funderingar på prioriteringar i vardagen. Rutiner är A och O för att få det att funka. Och de stora prioriteringar, fick också en reda på ett fall av cancer i närheten precis så det är många tankar som snurrar runt nu.

Hoppas att du får en härlig helg i Barcelona och får tanka lite sol och tapas!